Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kopparns legeringar - Brons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
material för metallgjuteriet. Af den för kopparn
egendomliga mjukheten och bildbarheten går dock allt
mera förloradt, ju mera tenn tillsättes. Sprödast är
legeringen mellan 1 del tenn och 2 delar koppar eller,
noga räknadt, 35 delar tenn och 65 koppar. Denna
legering har en hvit eller ljust stålgrå färg och
låter knapt svarfva sig, men i den mån tennhalten
blir mindre, minskas sprödheten, och den bekanta
bronsfärgen framträder allt mera tydlig. Nedgår
tennhalten under 18 procent, kan denna metallblandning
utan svårighet valsas vid rödglödgning, men ej hamras
kall, hvilket, till och med när tennhalten endast
utgör några få procent, ej går lika lätt som med ren
koppar. Å andra sidan äro legeringar, som hålla mera
tenn än koppar, naturligtvis allt mjukare, ju mera
först nämda metall får öfverhand.
Om till blandningen af koppar och tenn äfven sättes
zink, erhåller man legeringar, som till sina fysiska
egenskaper ligga emellan den egentliga af koppar
och tenn bildade bronsen och den af koppar och zink
bestående messingen. Zinktillsatsen åstadkommer en
skiftning i gult, och om tennhalten är i förhållande
till zinken obetydlig, kan man till och med erhålla
en brons, hvars gula färg är högre och vackrare än den
vanliga messingens och som derför med fördel användes
till gjutning af sådana metallsaker, hvilka skola
erhålla ett genom fernissning förhöjdt och bibehållet
förgyldt utseende.
Brons. Den kemiska sammansättningen af forntidens
bronser i form af mynt, vapen och verktyg har
mångfaldiga gånger blifvit undersökt, hvarvid man
alltid funnit dem förnämligast bestå af koppar
och tenn eller koppar och zink, men derjemte ofta
och i synnerhet i de till tiden äldsta bronserna
påträffat så mycket bly, att en med afsigt gjord
tillsats af sist nämda metall är omisskänlig. Så
t. ex. finnas fornromerska mynt, hvilkas blyhalt
utgör nära en fjerdedel af hela vigten. Hvad mynten
särskildt beträffar, kan blytillsatsen förklaras af
sparsamhetsskäl, men att döma af några gjorda prof
synes äfven det kinesiska kopparguldet varit försatt
med rätt mycket bly. De forna bronsernas öfriga
beståndsdelar, såsom jern, kobolt, nickel, stundom
till och med litet silfver, ha deremot alltid visat
sig vara så obetydliga, att de måste antagas vara
oafsigtliga inblandningar, som förefunnits redan i
hufvudmalmerna. Men deremot fans i forntiden äfven
en annan berömd och af romarna till lyxartiklar
mycket omtyckt legering, s. k. korintisk metall,
som innehöll koppar och silfver.
Under tidernas lopp ha bronserna, oafsedt sin verkliga
tekniska användbarhet, varit på åtskilligt sätt
gynnade. Under Greklands blomstringstid rådde der en
synnerlig förkärlek för bronsstatyer, som då till och
med götos af kolossal storlek. Den romerske konsuln
Mutianus säges i Aten ha funnit 3 000 bronsstatyer
samt lika många på Rodos och i Delfi. I medeltiden
utbildades en annan för bronsen gynsam smakriktning;
man svärmade nämligen då för många och möjligast
stora kyrkklockor, medan i en nyare tid bronsen
blef det förnämsta materialet till kanoner och andra
förstörelseredskap. Sist nämda område har denna
legering visserligen å nyo måst till stor del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
