Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gjutningen - Messing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gång kan medelst upphettning efteråt till sin färgton
förändras och i synnerhet göras mörkare.
Messing. Detta ords härledning är mycket oviss. Enligt
Aristoteles skulle redan på hans tid (4:e århundradet
f. Kr.) ett vid Svarta hafvet boende folk, som
kallades mossynoiker, ha tillverkat mossynoikisk malm
(metall) genom att smälta koppar tillsammans med
ett der förekommande jordartadt ämne. Kunde man nu
visa, att denna benämning fordomdags varit allmänt
antagen och från greker och romare öfvergått i de
nyare språken, hade man visserligen härledningen af
ordet messing temligen gifven; men en sådan bevisning
kan ej i minsta mån åstadkommas. Några vilja härleda
ordet från det tyska »mischung» (blandning), men helt
visst utan antaglig grund, ty ordet messing förekommer
redan på en tid (åtminstone i 15:e århundradet), då
man lika litet ansåg det sålunda benämda ämnet vara
en metallblandning (utan endast en gulfärgad koppar),
som man t. ex. nu för tiden skulle vilja anse färgadt
linne vara en blandning af hvitt linne och färg. Den
gamla sägnen, att nürnbergare uppfunnit messingen,
kan endast sålunda förklaras, att i deras idoga stad
messing under medeltiden sannolikt förarbetats i
större massor än på något annat ställe.
Kopparns legeringar med zink ha en vida
mera omvexlande teknisk användbarhet än
hans tennlegeringar. Färgen kan vexla mellan
zinkens hvithet och djupt guldgult. Den kemiska
sammansättningen af de legeringar, som fått namn af
messing, är äfven i och för sig ganska vacklande. Det
finnes näppeligen ens två messingsfabriker, som
begagna alldeles samma legeringsproportioner, och
man har genom analys funnit kopparhalten än utgöra
endast 50 procent, än uppgå till mer än 80.
Messingen delar i allmänhet kopparns egenskap
att i kallt tillstånd vara i hög grad sträck-
och smidbar. Han kan utvalsas till tunnaste bleck,
dragas till finaste tråd och drifvas i hvilken form
man behagar. Emedan denna egenskap härstammar från
kopparn, finnes han naturligtvis i allt större mått,
ju mera af denna metall messingen innehåller. Men
äfven från zinken öfverföras på legeringen vissa
fysiska egenskaper, som göra henne mera tekniskt
användbar än den rena kopparn. Messingen är nämligen
hårdare och således mindre utsatt för nötning, han
angripes mindre af luft och väta, har en vackrare
färg och antar hög polityr. Han smälter vid en
lägre temperatur, är i smält tillstånd mycket mera
tunnflytande och fyller gjutformen fullständigt utan
att, som kopparn, vid stelnandet bli blåsig. Till alla
dessa företräden kommer ytterligare det, att messing
kostar mycket mindre än koppar, och vi ha sålunda
här ett af de temligen sällsynta fall, då ett ämne
genom tillsats af ett annat, som har ett lägre pris,
ej blott sjelft blir billigare, utan äfven till sina
egenskaper väsentligt förbättradt.
Det är således helt naturligt, att messingen, dels i
form af smärre gjutna artiklar, dels på annat sätt
förarbetad, möter oss öfver allt och oupphörligt i
hemmet och hvardagslifvet, i maskiner och apparater,
i redskap af många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
