Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldets användning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fokus till en stark brännspegel. Guldoxiden
erhålles som ett mörkbrunt pulver genom fällning
med jernvitriol eller antimonklorid, och föreningen
mellan guld och syre är så ovaraktig, att oxiden
snart i hetta åter sönderdelas i syre och guld,
ja, att till och med redan blott genom dagsljusets
inverkan guld utreduceras och oxiden öfverdrages med
en tunn guldhinna. På denna ringa frändskap mellan
guld och syre bero till stor del dess olöslighet
i syror och varaktigheten af dess glans. Ädlare än
silfret, lider ej guldet någon inverkan af svafvel,
hvarmed det genom sammansmältning ej ingår någon
förening. Med klor, fosfor och arsenik förenar
det sig omedelbart, äfven så mer eller mindre
lätt med brom, jod och cyan; genom fällning i en
lösning af ett guldsalt med vätesvafla uppstår
äfven svafvelguld som ett svart pulver. Kloren var
länge det enda ämne, hvarmed kemisten kunde bringa
guld i löslig form. Långt innan kloren var bekant,
begagnade man honom, utan att man visste af det,
som ett lösningsmedel för guld. Man använde nämligen
kungsvatten, som är en blandning af salpetersyra och
saltsyra. Salpetersyran sönderdelas, det frigjorda
syret förenar sig med vätet till vatten och kloren
blir fri. Kloren förenar sig med guldet till
guldklorid, hvilken med gul färg löses i vatten. En
märkvärdig förening, som guldet bildar, är det af
de gamla alkemisterna upptäckta knallguldet. Den
första föreskriften för dess beredning ger oss
Basilius Valentinus, som medelst sal tartari utfälde
det ur en med salmiak försatt lösning. Nu bereder man
det antingen genom fällning af en möjligast neutral
lösning af guldklorid medelst ammoniak, som ej bör
tillsättas i något stort öfverskott, eller genom att
digerera nyss utfäld guldoxid med ammoniak. För att
ur guldkloriden åter utreducera guldet begagnar man
sig vanligen af jernvitriol eller oxalsyra.
Under vissa omständigheter åstadkommer guld röda
färgningar. Guldkloriden t. ex. färgar huden, papper
o. s. v. purpurfärgade. Guldkloriden eller guldoxiden,
sammansmält med glasflusser, gifver det högt värderade
rubinglaset. Blandas guldklorid med en lösning af ett
tennsalt, erhåller man en skönt purpurfärgad fällning,
som i torkadt tillstånd nästan ser svart ut. Detta
är den berömda cassiusska guldpurpurn, som användes
i porslinsmåleriet för åstadkommande af dess vackra
röda färger.
Guldoxiden har ej egenskapen af en stark bas;
snarare förhåller han sig gent emot alkalierna som en
syra och bildar med dem så väl enkla föreningar som
dubbelsalter i ganska stor mängd. Alla visa sig lätta
att sönderdela under färgförändring; såsom mycket
känsliga för ljusets inverkan, äro de för fotograferna
af stor vigt och användas af dem mycket. Bland
öfriga guldpreparat, hvaraf de betjena sig, kunna
vi nämna utom guldkloriden guldklorid-klornatrium
och undersvafvelsyrligt guldoxidnatron, hvilket
företrädesvis bär namnet guldsalt (sel d’or).
Detta om guldets kemi. Vända vi oss nu till metallens tekniska
användningar, intressera oss i synnerhet hans legeringar,
guldslageriet och några öfriga metoder för förgyllning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
