Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Raffinering - Guldets användning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För att tvärtom utskilja silfver ur guld ges det
många olika, fastän ej fullkomligt nöjaktiga
metoder. Det kan t. ex. ske medelst smältning
med svafvel eller svafvelantimon. Vid smältningen
af guldhaltigt silfver med svafvelantimon (för
större silfverhalter användes svafvel) uppkommo
svafvelsilfver och antimonguld, hvilket senare
befriades från antimon genom rostning, hvarefter
silfret uttogs ur svafvelsilfret med tillhjelp af
blyglete. På detta sätt erhöll man slutligen ett
rent guld, dock ej utan att under processens gång
ha förlorat en del guld. Dessutom kan användas den
förut omtalade cementeringen. På våta vägen har man
qvarteringen, men fördelaktigare synes vara att
upplösa allt i kungsvatten, hvarvid bildas olösligt
klorsilfver, som således kan skiljas från den lösliga
guldkloriden. Affinering med svafvelsyra låter blott
verkställa sig, om man tillsmälter så mycket silfver,
att detta är öfvervägande i legeringen. Dessutom
har man äfven stundom behof af att rena guldet från
platina eller iridium. Vi finna alltså, att guldet
måste genomgå många luttringsprocesser, innan det
kan framträda i sin fulla glans som rent guld.
Guldets användning. Ha vi i kapitlet om
guldtillverkningen funnit siffrorna derför oväntadt
höga, ligger den frågan nära till hands, hvart alla
dessa massor af guld taga vägen, och om det ej i
följd af en fortfarande guldproduktion kan blifva en
så riklig tillgång på denna vara, att hon småningom
förlorar sitt höga värde. Någonting sådant behöfver
man dock ej befara, ty i vida större grad än utbytet
af de ädla metallerna hafva handeln och samfärdseln
tilltagit i omfång, så att de förr tillräckliga
metallmynten nu blott till en del fylla behofvet och
värdepapper i allt större mängd måste utgifvas.
I följd af nötningen under myntets omlopp går äfven
en rätt betydlig del af metallen förlorad. Man har
uppskattat denna förlust till 1/40, till och med till
1/10, ja, ända till 1/6 procent af vigten. Vidare har
förbrukningen af guld inom industrin betydligt ökats,
och guldet prunkar nu ej blott i form af smycken och
kärl, utan användes äfven till ganska ovaraktiga
saker. Alla de lätta galvaniska förgyllningarna,
allt bladguld, som tryckes på skinn, papper och trä
o. s. v., förgyllningen på porslin och glas m. m. gå
förlorade och återvända till atomernas verld. Man har
således ej att befara något öfverflöd, utan snarare
en brist på guld, då väl ej så ofta ett California
eller ett Australien skall påträffas.
Länge ansågs guldet for den tyngsta af metallerna,
men har af det senare upptäckta iridium blifvit
häruti öfverträffadt. Guldets specifika vigt
i gjutet tillstånd skiftar mellan 19 1/4–19 1/2
och blir något större hos den genom bearbetning
förtätade metallen. Guldets smältpunkt ligger vid
ungefär 1 100° C., något lägre alltså än kopparns,
men högre än silfrets, som smälter vid ungefär 1 000°
C. I smält tillstånd, hvari det hvarken förflygtigas
eller oxideras, lyser det med en hafsgrön färg; vid
afsvalningen sammandrager det sig betydligt mer än
någon annan metall. I mycket tunna blad eller i fina
trådar förflygtigas guldet i gasform, om det utsattes
för en mycket stark hetta, såsom från ett starkt
elektriskt batteri eller i en knallgaslåga eller i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
