Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lergodstillverkningens teknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De förnämsta europeiska fyndorter för kaolin äro Aue
nära Schneeberg i Sachsen, det ställe der kaolin först
anträffades i Europa, men der tillgångarna nu lära
vara nära uttömda, Sosa och Seilitz, äfvenledes
i Sachsen; Passau i Baiern; Zettlitz i Böhmen;
Bornholm; S:t Yrieix nära Limoges i Frankrike,
der den bästa hittills funna kaolinen erhålles;
samt trakten omkring S:t Austel nära Falmouth i
England, hvarifrån största delen af den kaolin, som
användes i Europa, hemtas. Kaolinen har uppkommit
genom förvittring af pegmatitgranit, af hvilken
bergart större delen af bergen der bestå. På en
del ställen har förvittringen ej hunnit framskrida
längre, än att blott en del af den fältspat, som
ursprungligen funnits i bergarten, sönderdelats. I
denna form användes bergarten under namn af cornish
stone eller china stone såsom flussmedel i fajans-
och porslinstillverkningen. På andra ställen har åter
förvittringen varit fullständigare och fältspaten
sönderdelats så, att hufvudsakligen blott den
kiselsyrade lerjord, som deri funnits, i form af fint
mjöl qvar-stannat i bergarten, emellan de oförvittrade
qvarts- och glimmerdelarna. Genom att öfver sådana
ställen leda vattenrännilar uppsamlas detta mjöliga
ämne, som är kaolin, och föres med vattnet till stora,
flata dammar eller reservoarer, som äro gräfda i
marken och ut fodrade med grof sand. Den i vattnet
uppslammade kaolinen får här sätta sig och vattnet
antingen afdunsta eller insuga sig i jorden.
De öfriga lerslagen äro i följd deraf, att de
ofta uppkommit genom förvittring af bergarter,
hvilka innehållit kalk, metallföreningar m. m.,
samt under den slamning, de i naturen undergått,
blifvit uppblandade med ämnen, som jemte dem funnits
uppslammade i vattnet, mindre rena och derför vanligen
mindre eldfasta, hvarjemte de i följd af den i dem
nästan alltid förekommande jernoxiden efter bränning
antaga grå, gul eller röd färg. En del leror äro
ofta i hög grad uppblandade med kolsyrad kalk och
kallas mergelleror.
Lerans egenskap att lätt låta forma sig och efter
torkning antaga en viss grad af fasthet har antagligen
gifvit första upphofvet till hennes användning till
kärl och andra föremål, hvilka i början troligen
begagnades obrända. Ännu i dag nyttjas, i synnerhet
i de varmare länderna, obrändt tegel (adobes)
till bygnader.
Då ett stycke mjuk lera, eller ett deraf tillverkadt
föremål, torkar, undergår det en volymförändring,
sammankrymper, eller, såsom det i tekniken heter,
»svinner», och detta i så mycket högre grad, ju
fetare leran är. Föremålet är i följd häraf utsatt
för att under torkningen erhålla sprickor eller rent
af remna, och denna olägenhet framträder ännu mera,
då det skall underkastas bränning. Redan tidigt fann
man, att detta fel kunde förekommas derigenom, att
leran blandades med ämnen, som minskade hennes fethet
och sålunda äfven hennes sammankrympning. Det ämne,
som låg närmast till hands och äfven visat sig bäst
uppfylla ändamålet, är sand. Denna består vanligen
till största delen af söndergrusad qvarts, blandad med
grus af andra mineral. Sedan man började tillverka de
finare slagen af lergods, ersattes sanden med renare
slag af qvarts och flinta, hvilka båda, liksom sanden,
hufvudsakligen bestå af kiselsyra. Qvartsen förekommer
i större eller mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
