Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalkbränning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom efter upphettningen framträda med helt andra
egenskaper. Sker upphettningen i ett tätt tillslutet
rör, kommer kalkmassan i smältning och visar efter
afsvalning en stelnad kristallinisk massa, och
sannolikt har den i naturen förekommande marmorn på
ett liknande sätt, genom inverkning af stark hetta,
och ett motsvarande starkt yttre tryck, bildats af
den vanliga kalkstenen. Förefinnes ej ett sådant
yttre omgifvande tryck, utdrifves kolsyran som gas
och återstoden utgöres af ren kalkjord. Vid glödning i
ett tillslutet rör bortgår från kalkstenen visserligen
äfven en del af kolsyran, men blott så mycket som kan
samlas i röret tills ett visst tryck deri uppstått,
hvilket tvingar den ännu qvarvarande kolsyran
att bibehålla sin förening med kalken. Den rena
kalkjorden, den så kallade kaustika kalken, undergår
ej genom vidare upphettning någon förändring. Man har
på senare tid begagnat sig af detta förhållande, for
att af sådan kalk tillverka smältdeglar för platina
och andra svårsmältliga metaller. Den kaustika kalken
besitter äfven helt andra basiska egenskaper, hvilka
göra honom till en tekniskt vigtig kropp, och vi skola
längre fram få tillfälle att tala om hans användning
vid tvålfabrikationen, vid lysgasberedningen,
glastillverkningen, sodatillverkningen och
framställningen af många andra kemiska alster. För
närvarande vilja vi betrakta framställningen deraf
från det af naturen lemnade råmaterialet, genom
bränning af kalksten.
Bränningen af kalksten sker antingen i milor på
samma sätt som kolning af ved, eller vanligare i
dertill enkom för ändamålet uppmurade fasta ugnar,
kalkugnar. De senare skilja sig ofta till formen
från hvarandra, men kunna delas i två väsentligen
olika klasser, nämligen i sådana, som äro afsedda
för afbruten drift, der hvarje ifyllning afbrännes
för sig, hvarefter hela ugnen får afsvalna och den
sålunda brända kalken utrakas, samt i sådana, som äro
afsedda för oafbruten gång och der den råa kalkstenen
oupphörligt i mindre partier inmatas i ugnens öfre
öppning, på samma gång en del bränd kalk utrakas i
ugnens längst ned belägna sidoöppningar.
Det inre rummet af den periodiskt arbetande kalkugnen
är vanligen cylindriskt eller äggformigt. Sjelfva
eldstaden bildas genom uppresning af större, råa
kalkstenshällar, ofvanpå hvilkas hvalf den öfriga till
bränning afsedda kalkstenen uppstaplas, tills hela
ugnen blifvit fyld. Vanligen ha dessa ugnar ingen rost
och ställa sig således, hvad åtgång af brännmaterial
beträffar, mycket ofördelaktigt. Bränningen försiggår
på det sätt, att man i eldrummet först inför och
antänder ett lätt förbränneligt ämne, ris, ljung
o. d. Den härvid hastigt uppflammande lågan uppvärmer
så småningom kalkstenarna, hvarigenom det blir möjligt
att bibringa dem en högre värmegrad utan att de falla
sönder. Medelst påeldning uppdrifves hettan så, att
öfversta hvalfstenen i eldrummet blir hvitglödande;
härmed fortsattes i 36 till 48 timmar, hvarefter
ändamålet är vunnet. Hela ugnens innehåll af kalksten
har då vanligen sammankrympt med en sjettedel af sin
ursprungliga volym. Kolsyran har af hettan i ugnen
blifvit utdrifven och bortgått genom ugnsöppningen,
hvarvid äfven de från eldrummet kommande bränbara
gaserna utströmmat, dervid bildande en låga, som ofta
liknar lågan från en masugn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
