Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Salpeterbildningen i jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beståndsdelar till kalksalpeter. I Indien erhåller man
sådan salpeter ej blott ur växtjorden, utan äfven ur
vissa kalkstenshålor, och i Belgien är förhållandet
det samma. Der finnas tre höjdsträckor, bestående
af en synnerligt porös polypkalk, som, redan i sig
sjelf salpeterhaltig, först då fullständigt utvecklar
sin salpeterbildande kraft, när han, pulveriserad,
inlagras i de fuktiga komposthögarna. Här försiggår
då på luftens bekostnad en kraftig salpeterbildning,
eller gödselns riktande med qväfve. Detta mineral gör
derför det belgiska jordbruket betydliga tjenster,
men några särskilda salpeteranläggningar synas dock
ej derpå blifvit grundade.
Den ur den naturliga eller konstgjorda salpeterjorden
erhållna luten måste, om hon skall löna mödan
att inkoka, på sänkvågen (areometern) utvisa en
salpeterhalt af minst 10 till 14 procent. Man låter
henne då i en jernkittel afdunsta öfver elden. Men
afdunstningen afser ej blott att erhålla saltet i
form af kristaller, utan äfven dess ytterligare
rening särskildt från koksalt (klornatrium) och
klorkalium. Koksalt och i någon mindre grad klorkalium
hafva nämligen båda den egenskapen, att kokande
vatten ej förmår upptaga mer deraf än kallt. Salpetern
deremot, hvilken, för att kunna, upplösas i iskallt
vatten, fordrar 7 1/2 gånger sin egen vigt deraf,
behöfver, för att upplösas i kokande vatten, blott 2/5
af sin vigt. När en varm mättad lösning af salpeter
och koksalt svalnar, afskiljes således största delen
af det förra, men blott en helt liten del af det
senare saltet, och man kan således genom upprepande
af detta förfaringssätt drifva reningen till hvilken
grad man behagar. Vanligen inskränker man sig dock på
tillverkningsorten till framställning af råsalpetern
och öfverlåter den oundgängliga ytterligare reningen
åt särskilda anstalter.
Skall salpetern användas till kruttillverkning,
måste reningen, raffineringen, drifvas till den
yttersta grad, emedan blott den minsta återstod
af koksalt eller klorkalium gör, att krutet drar
till sig fukt. Förr litade krutfabrikanterna
sällan på en främmande raffineringsanstalt,
utan ombesörjde sjelfva denna bearbetning, så att
salpeterraffineringen nästan utgjorde en väsentlig
del af sjelfva kruttillverkningen. Men nu mera är den
bästa salpetern så ren, att han fullt tillfredsställer
krut fabrikantens fordringar.
Vid raffineringen begagnar man sig åter af salpeterns
och klorsalternas olika lösningsförhållanden. Den
från koksalt nästan helt och hållet befriade
lösningen kokas å nyo med tillsats af lim, hvarvid
ett rikligt skum, som flitigt måste borttagas, bildar
sig. Af limmet blir luten affärgad och befriad från
bruna organiska ämnen. Sedan lösningen någon tid
i en värme af 90° fått klarna, hvarvid ännu något
koksalt afsätter sig, afhälles hon försigtigt i
kristalliseringskärlen. Här afskiljes naturligtvis
intet koksalt, utan endast salpeterkristaller,
och man ger derför den varma lösningen en tillsats
af en viss mängd kallt vatten. Detta enkla medel
ger henne just den grad af utspädning, att det deri
ännu befintliga koksaltet kan förblifva upplöst och
endast salpetern under lutens omröring, allt efter
som denna afkyles, hvilket kan räcka flera timmar,
afsätter sig som ett mjöl. Ger moderluten ej mer
några kristaller, föres hon tillbaka till råluten,
men det utrakade salpetermjölet låter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
