Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glasmassan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ljusbrytningsförmåga har blyglaset (flintglaset) i
optiken en vigtig användning vid framställande af
akromatiska linser, hvarom vi i andra bandet talat.
Samma egenskaper göra det dessutom förträffligt egnadt
till efterbildande af ädelstenar (strass), i hvilket fall
det innehåller ända till 50 procent blyoxid. På senare
tid har baryten, som man förr, oaktadt hans rikliga
förekomst i många trakter af jorden, ej visste att
rätt uppskatta, blifvit införd i glastillverkningen
och der visat sig mycket fördelaktig. Han ersätter
ej blott kalken fullständigt, utan har jemte de goda
egenskaper, som utmärka denna, dessutom särskildt
företrädet att betydligt höja glasets ljusbrytande
förmåga och alltså till en viss grad göra den dyra
blyoxiden umbärlig.
Mindre väsentliga äro några andra beståndsdelar
af glaset, som man allt efter omständigheterna
tillsätter antingen som ersättning för de vanliga,
eller som flussmedel, eller för andra ändamål. Hit
höra borax, magnesia, lera m. fl. Af den sist nämda
kommer redan från smältdeglarna en ringa mängd i
glasmassan utan att vara denna till något egentligt
gagn, ty den kiselsyrade lerjorden gör glasmassan
svårsmältlig. Deremot befordra de tunga metalloxider,
som naturligt förekomma i råämnena,
smältningen; men då de alltid meddela glaset vissa
mindre behagliga färgskiftningar, äro de naturligtvis
ovälkomna, då man vill frambringa färglöst glas. I
synnerhet är jernet, hvilket som oxidul eller
oxidoxidul i större eller mindre mängd förekommer i
råmaterialen, en besvärlig inblandning. Allt efter sin
mängd färgar det glaset från ljus- till mörkgrönt,
hvarpå de vanliga vin- och ölbuteljerna lemna ett
nära liggande exempel. Som medel att upphäfva denna
Jernets färgande inverkan tjena åter särskilda
tillsatta ämnen, såsom salpeter, arsenik och i
synnerhet brunsten (mangansuperoxid).
Dessa ämnens verkan förklarade man förr sålunda,
att de medelst afgifvande af syre skulle verka
uppoxiderande på jernoxidulen i glaset och denna
derigenom förvandlas till oxid. Då jernoxiden färgar
glaset gult och den af brunstenen genom reduceringen
uppkomna manganoxiden violett, antogs, att de båda
färgerna upphäfde hvarandra. Salpeter och arsenik
ha en uteslutande oxiderande inverkan, hvilket
deremot endast i inskränktare grad kan antagas
vara fallet med brunstenen, ty i stället för denna
kan man till affärgning af grönaktigt glas äfven
använda nickeloxid, som ej afgifver något syre och
färgar glaset rödaktigt. Men den färg mangan oxiden
framkallar är likaledes ej rent violett, utan snarare
rödaktig och mera komplementär till grönt än till
gult. Affärgning af grönaktigt glas medelst brunsten
är derför sannolikt mera ett fysikaliskt än ett
kemiskt fenomen, och fördelen af vissa färgningsmedel
skulle således bestå i deras förmåga att åt glaset
meddela en färg, som är komplementär till massans
grönaktiga färgton och derför kan upphäfva hans
verkan. För öfrigt måste affärgning medelst lätt
oxiderbara substanser ofta nog företagas, i synnerhet
om massan är grå- eller brunfärgad af kolpartiklar,
och härtill tjena utom salpeter och arseniksyrlighet
äfven atmosferisk luft, som man låter stryka igenom
den smälta glasmassan. För sin användning kallas dessa
affärgande tillsatsmedel, och särskildt brunstenen,
äfven glasmakarsåpa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
