Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glasmåleriet - Vattenglaset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med några ord må slutligen ett förfaringssätt
omnämnas, efter hvilket taflor framställas, som redan
på utställningen i London 1862, men i synnerhet
på den andra världsutställningen i Paris väckte
uppmärksamhet så väl för sin ovanliga billighet som
skönhet. Enligt denna metod, som är uppfunnen af
Bidtmann i Linnich vid Aachen, tryckas glasskifvorna
medelst pressar, hvarigenom i synnerhet tapetartade
teckningar med betydlig skärpa och noggranhet kunna
i stor mängd frambringas. På hvad sätt inbränningen
och glasskifvornas behandling i öfrigt försiggå, är
en hemlighet, som endast är känd i den bidtmannska
fabriken; och om förfaringssättet äfven till sina
grunddrag skulle Öfverensstämma med de i glasmåleriet
eljest brukliga metoderna, ligger det dock i sakens
natur, att äfven väsentliga afvikelser derifrån måste
förekomma. Målningen uppdrages medelst emaljfärger
som inbrännas på glasskifvan, och på detta färgade
skikt kommer ett annat, så kalladt matteringsskikt,
som förenas med glasskifvan genom påsmältning, medan
i öfrigt målningen antingen uppdrages på glasets
matterade sida, eller glaset matteras på den omålade
yttre ytan.
Vattenglaset, hvaråt vi åtminstone måste egna några
ögonblicks uppmärksamhet, var redan omkring 1520
bekant för munken Basilius Valentinus, hvilken
rörande beredningen af det samma yttrar sig i
förbigående i en beskrifning, »huru man skall få guld
och silfver att växa», på följande sätt: »tag något
vinsten och kalcinera denna i en smältdegel, utluta
derefter massan med varmt vatten samt filtrera sedan
luten genom en filt, på det hon må bli riktigt ljus
och klar; inkokas denna lut vidare i en jernkittel,
qvarstannar ett salt, och detta är sal tartari
(kolsyradt kali). Häraf tager man 1 skålpund,
som inlägges i en i en vindugn stäld smältdegel,
hvarefter l skålpund rensiktadt kiselstenspulver
tillsättes och det hela får väl sammansmälta och
sedan afsvalna. Derefter sönderslås degeln, och
materien sönderstötes i grofva bitar, som läggas i
en glasskål, för att antingen i en källare eller i
fria luften få upptaga fuktighet; denna massa är
liquor silicis. Vid smältning af denna kiselsten
med vinstenens alkali förenar sig kiselns jordart
med saltet, och båda sammanflyta med hvarandra till
en fet oljaktig liquor. De grofva återstoderna äro
obrukbara. I solen eller digereringsvärme torkar
denna liquor åter och låter i detta tillstånd använda
sig till petrifaktion af trä eller bygnadssten,
men skall på grund af längre erfarenhet vara mindre
duglig.» Det efter denna beskrifning framställbara
kiselsyrade alkaliet utmärker sig för en vida lägre
halt af kiselsyra än vanligt glas. Men det är dock
ej denna förening, som i nyare tid blifvit bekant
under benämningen vattenglas och i praktiken fått
en temligen vidsträckt användning. Det egentliga
vattenglaset bereddes först af den som kemist bekante
Fuchs, öfverbergsråd i München år 1818 och förordades
för sina vigtiga egenskaper i en utförlig afhandling
(1825) till allmänt begagnande. Men Fuchs såg först
under de sista åren af sin lefnad (han dog 1856)
sin upptäckt röna den uppmärksamhet, som hennes vigt
och betydelse förtjena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
