Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillverkning af engelsk svafvelsyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erhålles genom förbränning af svafvel,
hvarvid 16 vigtdelar svafvel bilda 32 vigtdelar
svafvelsyrlighet. Då man alltså af 16 vigtdelar
svafvel erhåller 49 vigtdelar koncentrerad
svafvelsyra och tillskottet i vigt dervid tages ur
luft och vatten, som ingenting kosta, kan man förstå,
att den engelska svafvelsyran bör kunna framställas
till billigt pris.
Detta skulle i ännu högre grad vara fallet, om ej
vissa omständigheter tillkomme, som bidraga att
fördyra tillverkningen. Vi skola genast framhålla de
två väsentligaste. Svafvelsyrligheten kan visserligen,
då hon blandas med luft och vattenånga, upptaga
syre och vatten och dermed kondensera sig till
svafvelsyrehydrat, men denna kemiska process sker
allt för långsamt, för att en snabb tillverkning af
svafvelsyra skulle ensamt derpå kunna grundas. Man har
kringgått denna svårighet genom att i gasblandningen
införa en annan gas, nämligen qväfoxid, en utväg,
hvartill erfarenheten gifvit anledning och; hvars
verkan teorin förklarat. Medan svafvelsyrligheten
endast långsamt förmår upptaga luftens syre,
har deremot qväfoxiden förmåga att ögonblickligt
förena sig med syret. Det är ett vackert och ofta
utfördt kemiskt experiment att blanda qväfoxidgas
med syrgas, hvarvid man ser dessa båda färglösa
gaser genast bilda en ny gasart af intensivt gulröd
färg, salpetersyrlighet. Denna gasart besitter
mycket märkvärdiga egenskaper i förhållande till
svafvelsyrlighet och svafvelsyra. Blandar man
svafvelsyrlighet med salpetersyrlighet, utöfva väl
dessa gaser ingen verkan på hvarandra, om de äro fullt
torra; men insläpper man en viss mängd vattenånga i
gasblandningen, afger salpetersyrligheten genast 1/3
af det syre, hon innehåller, till svafvelsyrligheten,
hvilken samtidigt med detta syre upptager vattenånga
och sålunda förvandlas till svafvelsyra, som snart
kondenserar sig på kärlets väggar och botten;
salpetersyrligheten åter förvandlas, i det hon
mister en del af sitt syre, åter till färglös
qväfoxidgas. Insläpper man på nytt i den återstående
gasmängden syrgas, förenar sig qväfoxiden åter dermed
till salpetersyrlighet, men salpetersyrligheten afger
genast det upptagna syret åt Svafvelsyrligheten,
så framt något af denna gas jemte tillräckligt med
vattenånga fans qvar i blandningen, då en ny portion
svafvelsyra bildas.
Qväfoxidgasen förhåller sig alltså här liksom en bro,
öfver hvilken syret och vattnet lätt springa öfver
på svafvelsyrligheten, och man skulle enligt teorin
kunna begagna en viss gifven mängd qväfoxidgas huru
länge som helst, eller med andra ord kunna medelst
en viss mängd af denna gas bringa obegränsade
mängder af svafvelsyrlighet, syre och vatten att
förena sig med hvarandra till svafvelsyra, utan att
något af qväfoxidgasen ginge förloradt. Detta är
likväl i praktiken icke händelsen; af flera olika
orsaker är man der utsatt för en ständig förlust af
den behöfliga qväfoxiden. De försigtighetsmått man
nödgas vidtaga, på det denna förlust ej måtte blifva
allt för stor, fördyra apparaterna for svafvelsyrans
framställning,, och äfven med iakttagande af den nu
varande tillverkningsmetodens alla hjelpmedel har
man ändå en anmärkningsvärd förlust af qväfoxid, som
ständigt måste ersättas. Råmaterialet for qväfoxidens
framställning är chilesalpeter, och sålunda belastas
framställningskostnaden för en viss mängd svafvelsyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
