Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svafvelsyrans användning - Svafvellefver och svafvelväte - Kolsvaflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätt begagnade bringa de nytta och välsignelse, men blifva i den
okunniges och oaktsammes hand en orsak till fara och förderf.
Svafvellefver och svafvelväte. De till bad och andra
ändamål begagnade olika sorter af svafvellefver
äro hufvudsakligen föreningar af svafvel med någon
alkalimetall, vanligen kalium, natrium eller kalcium;
de äro i vatten lösliga, medan svaflets föreningar
med de vanliga tunga metallerna, jern, koppar,
zink, bly m. fl., äro olösliga i vatten. Många af
de senare finnas, såsom vi redan sett, under namn
af kiser eller blenden färdigbildade i naturen;
men man kan ock bereda dem med konst, dels genom att
upphetta metallen tillsammans med svafvel, dels ock
på våta vägen, i det man inleder svafvelvätgas eller
tillblandar en lösning af svafvellefver till något
i vatten upplöst salt, hvari den i fråga varande
metallen ingår som beståndsdel. I senare fallet
afskiljer sig svafvelmetallen i form af en fint
fördelad fällning. Några af dessa svafvelmetaller
begagnas, såsom vi längre fram få se, till
målarfärger. Svafvellefrarna och många af de tunga
svafvelmetallerna förhålla sig på ett anmärkningsvärdt
sätt, då de öfvergjutas med någon syra. Syran utbyter
då sitt väte mot metall och bildar ett metallsalt, men
det väte, som dervid afskiljes ur syran, förenar sig
strax med svaflet, som blef fritt ur svafvelmetallen,
till en luftformig kropp, svafvelväte, hvilken,
ehuru fullkomligt färglös och osynlig, likväl icke
länge dröjer att göra sin tillvaro bemärkt; det är en
vidrigt illaluktande, näsvis gynnare, giftig nog för
att ej vara alldeles ofarlig; men kemisten kan likväl
ej umbära honom, emedan han, särskildt vid analytisk
undersökning af mineraliska ämnen, gör oersättliga
tjenster. Man kan emellertid införlifva honom med
vatten och derigenom göra honom handterligare. Eller
man inleder svafvelvätet, som i anseende till
sin kemiska karakter har svagt sura egenskaper, i
kaustik ammoniak, hvarvid svafvelammonium bildas,
ett lättlösligt ämne, som i sig förenar svafvelvätets
och ammoniakens egenskaper och mycket användes vid
analytiska arbeten. För praktiska ändamål bereder man
vanligen svafvelvätet af svafveljern med tillhjelp af
utspädd svafvelsyra, då man som biprodukt erhåller
jernvitriol (svafvelsyrad jernoxidul) upplöst
i den återstående vätskan. Svafveljernet bereder
man lätt, i det man rör om i smält svafvel med en
glödande jernten, då jernet och svaflet under lifligt
värmefenomen förena sig.
Kolsvaflan. Det gifves ännu en annan intressant
förening af svafvel, nämligen med kol; denna förening,
kolsvafla, är en vätska af så flygtig natur, att man
knappast skulle vänta, att hon kunde härstamma från
ett så stadgadt föräldrapar som ett stycke kol och en
bit svafvel. Hon kallades af sin upptäckare, Lampadius
i Freiberg, svafvelalkohol, ett namn som sedan
blifvit utbytt mot den mera uttrycksfulla benämningen
kolsvafla. Kolsvaflan är en starkt ljusbrytande
vätska, ytterst lättflygtig, lättantändlig och
eldfarlig, hennes ångor ha en bedöfvande verkan,
liksom eter och kloroform; hon låter ej blanda sig
med vatten, utan sjunker till botten och förvaras bäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
