Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De kemiska elddonen - Fosfor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svafvelantimon, som med lim eller gummi fästes vid den
svaflade ändan af en trästicka. Man antände dessa
strykstickor genom att draga dem mellan ett stycke
sandpapper, som hoppressades mellan fingrarna. För
antändningen erfordrades ett betydligt tryck, och
ofta hände, att tändsatsen lossnade och förpuffade
mellan papperet utan att tända trästickan. De voro
således långt ifrån att ega den fullkomlighet, vi äro
vana att fordra hos tändstickor. Man försökte nu till
tändsats använda fosfor.
Fosfor. Detta intressanta element framstäldes redan
för två hundra år sedan. Dess upptäckt var en af dem,
hvarmed slumpen belönade alkemisternas försök. En
köpman i Hamburg, vid namn Brandt, hade kommit
på obestånd och, för att hjelpa upp sina affärer,
slagit sig på guldmakeri, hvilken konst då hos hög
och låg stod i samma stora anseende som borddansen
för icke så många år sedan. På möjligheten att
genom vissa konstgrepp eller medelst vissa tinkturer
förvandla oädla metaller i guld och silfver trodde
man allmänt; frågan var blott att bli den förste,
som hittade de vises sten. Brandt hade länge syslat
härmed och slutligen kommit till öfvertygelse, att
intet stode att vinna på den väg, han beträdt. Han
föll då på iden att utdraga det vigtiga ämnet ur
den lefvande kroppen och valde urinen som det mest
förhoppningsfulla råämne. Vi le i dag åt ett sådant
föreställningssätt, men man hade då ännu ej genom
noggrann forskning lärt känna det allra enklaste om
lifsfenomenen i kroppen. Man höll ett svamlande och
oklart prat för lärdom, tro och gissningar för vetande
och trodde sig känna naturlagarna, innan man ännu
lärt känna deras verkningar. Under en sådan tid måste
det för en dilettant sådan som Brandt ej på minsta vis
synas osannolikt, att menniskan är den fullkomligaste
mekanism, i hvilken alla ämnen och alla krafter finnas
och verka i den högsta grad af fullkomlighet. Det som
afsöndrades ur denna verld i smått, denna mikrokosm,
måste naturligtvis innehålla det allra finaste och
verksammaste. Hvad var då mera sannolikt, än att de
vises sten skulle finnas i urinen?
Hans tankegång må nu ha varit hvilken som helst,
säkert är, att Brandt kokade, distillerade och
sublimerade urin eller ämnen derur; intet under
heller att nya kroppar då framträdde. En vacker
dag fann vår alkemist i förlaget till en af sina
retorter ett märkvärdigt ämne. Det såg ut som ett
ljusgult, halfgenomskinligt vax och luktade som
lök. I mörkret lyste det med ett svagt blåaktigt sken,
och tog man derpå, lyste äfven fingrarna. Upphettades
det lindrigt, tändes det med bländande hvitt sken
och utstötte en tjock, hvit rök. Detta underbara
ämne kallade Brandt fosfor, ljusbäraren. Dess
egendomliga ursprung, dess lukt, bränbarhet, hvilken
vida öfverträffade svaflets samt alla andra bekanta
ämnens och var så stor, att blott handens värme var
tillräckligt för dess antändning, dess mystiska sken,
allt anvisade fosforn en plats framför alla öfriga
kroppar och ingaf hopp, att han skulle kunna visa ännu
andra verkningar. Hela den lärda verlden syselsatte
sig inom kort med det nyupptäckta ämnet. Om Brandt
ej funnit de vises sten, hade dock en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
