Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillverkningen af blodlutsalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beredning af blodlutsalt: blod, allahanda affall af
horn, hår- och läderarbeten, köttafskräden, ullfett,
ylle- och sidenlumpor, gamla skoplagg, fjädrar,
tarmar, horn och klöfvar, torkad fisk, skalbaggar och
jordråttor, allt är välkommet, till och med svampar
användas stundom för sin stora qväfvehalt.
Men så olikartade de organiska råämnena än synas,
bringas de dock alla af värmet i ett mycket likartadt
tillstånd; de förvandlas i ett blåsrikt kol, helt
enkelt kalladt djurkol, som jemte andra egenskaper
skiljer sig från vanligt kol genom en qväfvehalt af
3–5 1/2 procent och derigenom särdeles väl egnar sig
till framställning af blodlutsalt. I några fabriker
börjar äfven arbetet med denna framställning af
djurkol medelst torr distillation i jernretorter,
hvarvid naturligtvis de i gasform öfvergående
ämnena, till största delen kolsyrad ammoniak
(hjorthornssalt), upptagas i kylande förlag och
särskildt tillgodogöras. Derigenom betäckes äfven en
god del af tillverkningskostnaden. Medan man i detta
fall blandar det erhållna djurkolet med potaskan
och derefter underkastar blandningen smältning,
sätta andra fabriker genast råämnena, sådana de äro,
oförbrända till potaskan och verkställa sålunda
smältningen med en enda eldning. Till smältsatsen
hör, såsom ofvan sades, jern, hvilket tillsättes
antingen som spån eller hammarslagg. Som smältkärlen
(kittlar eller retorter) alltid äro af jern,
skulle smältans behof af denna metall, som städse
på ett mycket kraftigt sätt ger sig till känna,
oupphörligt arbeta på deras förstöring, om man ej,
för att skona dem, gåfve henne denna särskilda
tillsats af jern, hvarvid måste iakttagas, att
det tillsättes i rätt tid och i tillräcklig mängd
samt jemt fördelas i massan. Den vanliga i handeln
förekommande potaskan är synnerligt oren, och äfven
den, som säljes som bästa vara, innehåller sällan mer
än 70 procent kolsyradt kali; återstoden är klorkalium
och svafvelsyradt kali, stundom äfven koksalt, som
med afsigt blifvit tillsatt. Dessa ämnen verka alltid
skadligt ej allenast derigenom, att de minska kraften
af potaskans verkan, utan de inleda äfven processen
i andra än de önskade faserna.
Vid råämnenas förarbetning gå alla metoder ut på
att bringa blandningen till en liflig glödgning
och under denna glödgning ofta omröra massan under
minsta möjliga tillträde af atmosferisk luft. Luftens
utestängande är af vigt, emedan hennes syre eljest
skulle delvis oxidera den glödande massan och
sålunda i stället för cyankalium bilda cyansyradt
kali. Smältningen sker vanligen i jernpannor,
som insättas i flamugnen och först beskickas med
potaskan samt, sedan denna råkat i smältning,
äfven med djurkolet. Härvid uppstår, äfven om
redan förkolade ämnen tillsättas till den smältande
potaskan, en stark reaktion, i det att bränbara gaser
utvecklas och antändas; man tillsätter derför ej alla
kolen på en gång. Eldningen fortgår under stundtals
företagen omröring; massan, som i början var pösande,
sjunker snart tillsammans och blir till slut temligen
tunnflytande. Så snart hon åter blifvit deg-artad
och blott några få lågor ännu ses sväfva öfver henne,
afbryter man eldningen och öser smältan i jernskålar
att afkylas.
Frågar man nu, hvilka kemiska förändringar elden åvägabragt, äro dessa
af temligen invecklad art. I vexelverkan befunno sig kolsyradt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
