Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillverkningen af blodlutsalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syradt kali ur potaskan, qväfvehaltigt kol och
jern. De båda alkalierna aflemna först sin syrehalt
till kolet, hvaraf bildas koloxid, som bortgår i
gasform, hvaremot kalium och svafvelkalium stanna
qvar. Det återstående kolet och qväfvet i djurkolet
förena sig till cyan, som genast tages i anspråk af
kaliet och dermed bildar cyankalium; äfven svaflet
i svafvelkaliet utdrifves af cyanet och förenar sig
med jernet till svafveljern.
Smältan innehåller således ej, som man förut
trodde, redan färdigbildadt blodlutsalt, utan
består förnämligast af cyankalium, uppblandadt med
något svafveljern. Derjemte återstår äfven något
osönderdeladt kol samt alltid en ansenlig mängd
oförändrad potaska, hvilken emellertid, sedan
blodlutsaltet utkristalliserat ur smältlösningen,
genom moderlutens afdunstning återvinnas och (under
namn af blåkali eller blåsalt) å nyo användes.
Den afkylda smältan får stå i flera dagar i
luften, hvarefter hon sönderslås i små stycken
och derpå behandlas med vatten. Dervid bildas nu
blodlutsaltet, i det nämligen jernet under inverkan
af vattnet med cyanet och kaliet ingår en förening,
som för sitt bestånd nödvändigt behöfver en viss
vattenhalt. Sedan alla de lösliga beståndsdelarna
öfvergått i lösningen och de olösliga efter några
timmars stillhet afsatt sig på bottnen, aftappar
man den klara luten (blodluten) från den af kol,
jern och aska m. m. bestående bottensatsen. Luten,
som har en smutsgul färg, hälles nu i flata
afdunstningspannor af jern, der hon hastigt upphettas
och koncentreras, tills kristalliseringspunkten,
eller 32° Baumé, inträder. Derpå bringas hon,
ännu het, i kristalliseringskärlen. Hvad som här
under afsvalningen anskjuter, är en ännu temligen
oren vara, råsaltet. Man afdunstar ytterligare
moderluten till 40° och får en andra, ännu orenare
vara, schmiersaltet; den öfriga moderluten afdunstas
till torrhet och qvarlemnar då det redan omnämda
blåsaltet. Ju längre man på detta sätt arbetar och
använder blåsalt från den ena smältningen till den
andra, desto orenare måste det naturligtvis bli, då
det utgör en tillflyktsort för alla främmande lösliga
ämnen. Man måste derför tid efter annan utbyta det
mot ren potaska.
De nu följande arbetena ha till syfte varans
renande. Genom att upplösa schmiersaltet i en
liten mängd vatten och derefter låta det klarna
och utkristallisera erhåller man en vara, som kommer
råsaltet från första kristalliseringen temligen nära;
man blandar derför vanligen båda tillsammans, upplöser
dem åter i hett vatten, klarar luten genom att låta
henne stå och derpå filtrera henne, upphettar henne
ännu en gång och låter henne slutligen i stora kärl
långsamt afsvalna, för att bilda så stora kristaller
som möjligt.
För att befordra kristalliseringen, inhänger
man trådar, i hvilkas ända en liten kristall af
blodlutsalt är fäst; denna bildar utgångspunkten för
kristallerna, som bli större, allt efter som
afkylningen och afdunstningen fortskrida. Efter 10–12
dagar ha de upphört att växa; kärlets väggar äro nu
belagda med en praktfull kristallskorpa, och de små
kristallerna på trådarna ha ofta på ett öfverraskande
sätt förstorats. Detta är nu det i handeln gängse
gula blodlutsaltet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
