Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillverkningen af blodlutsalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det sätt, hvarpå blodlutsalt under inverkan af
vatten bildas ur smältan, hvilken, som vi sett,
hufvudsakligen innehåller cyankalium och svafveljern,
är följande. I beröring med vatten och öfriga i
smältan befintliga ämnen skilja sig svafveljernets
begge element, svafvel och jern; lika så sönderdelas
en motsvarande mängd cyankalium, men endast för att
i en annan form åter förena sig; genom utbyte uppstå
nämligen cyanjern och svafvelkalium. Det senare
stannar, såsom lättlösligt, qvar i moderluten, det
förra deremot förenar sig med en ännu osönderdelad
del cyankalium till en ny kropp, hvilken just är
blodlutsaltet.
Blodlutsaltet är den kropp, hvarifrån de flesta i
vetenskapen eller tekniken förekommande cyanföreningar
härledas. Till och med det enklare cyankaliet,
hvilket i galvanoplastiken så mycket användes till
förgyllning och försilfring, beredes af det färdiga
blodlutsaltet. Men dessutom erhåller det senare
mångfaldig användning som sådant. Det användes
t. ex. för att på ytan härda jern och till beredning
af vissa tändstickssatser; äfven i några krutrecept
ingår blodlutsaltet som hufvudsaklig beståndsdel
(s. k. hvitt krut). Lika så användes det till
beredning af blåsyra, i det man distillerar dess
lösning i vatten med svafvelsyra. Då svafvelsyran
vill förena sig med saltets jern, måste detta
först på vattnets bekostnad oxidera sig; derigenom
frigöres väte, som förenar sig med det likaledes
frigjorda cyanet. Men cyanvätet är ingenting annat
än blåsyra, i vattenfritt tillstånd likaledes en
gas och högst giftig. Upplöser man berlinblått
till full mättning i blåsyra, erhåller man en
vätska, som bär namnet jerncyanvätesyra och ej är
giftig. Men i luften sönderdelas hon och förlorar då
småningom sin blåsyra, hvilket märkes på den bekanta
bittermandellukten, och i samma mån afsätter sig äfven
berlinblått. Samma förlopp skulle naturligtvis äfven
ega rum i människokroppen, hvarför också intagandet af
jerncyanvätesyra är högst farligt. Indränker man tyg
med denna gröna syra, får det i luften en varaktig
blå färg, ett förfarande, som finner sin användning
i färgerierna. Men jerncyanvätesyran framställes då
på ett enklare sätt genom att blanda en lösning af
blodlutsalt med saltsyra. Medan den senare bemäktigar
sig kaliet, sammanträda de andra beståndsdelarna och
bilda jerncyanvätesyra, hvilken afsätter sig som hvit
bottensats och vid användning åter löses i vatten.
Sålunda ha vi då kommit till de blå produkter af
blodlutsaltet, hvari dess hufvudsakliga tekniska
betydelse ligger. Genom blandning af blodlutsalt
och jernlösningar uppkomma blå fällningar, som allt
efter omständigheterna kunna hafva olika kemisk
sammansättning. Detta saltets förhållande inskränker
sig ej till jernet ensamt; äfven de flesta andra
metaller gifva fällningar, men annorlunda färgade,
hvita, bruna, gulgröna, och hvilkas färgsortiment
ytterligare ökas af det röda blodlutsaltet, som
merendels ger andra färgtoner. I följd af denna
sin egenskap är blodlutsaltet tillika för den
undersökande kemisten ett välkommet reagens för
metallernas åtskiljande.
Genom att beröfva det gula blodlutsaltet en fjerdedel
af dess kaliumhalt, hvars cyan öfvergår till
jerncyanuren och förvandlar henne i jerncyanid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
