Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillverkningen af blodlutsalt - Blyfärger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brukliga tillsatser äro barythvitt, porslinslera,
Zinkhvitt, magnesia, krita, stärkelse o. s. v. Dessa
ljusare och billigare sorter kallas vanligen mineralblått.
Den på det ena eller andra sättet erhållna fällningen
uttvättas först med kallt vatten och de önskade
tillsatserna tillblandas, hvarefter massan först
genom filtrering och sedan genom pressning befrias
från vatten, samt derpå, ännu i fuktigt tillstånd,
skares i små skifvor, hvilka till slut torkas i luften
eller ock i lindrigt värme. Har massan en gång blifvit
väl torr, låter hon endast med svårighet åter bringa
sig i det tillstånd af finaste fördelning, hvari hon
utföll ur lösningen; man föredrager derför ofta att
låta henne förblifva i fuktigt degigt tillstånd (en
paté) och sålunda skicka henne i handeln. Berlinblått
användes mindre i oljemålning än till vatten- och
limfärger. Det låter lätt bearbeta sig och täcker
väl. Inom tapetfabrikationen användes det äfven till
tryck färg. För dess användning inom färgerierna
skall i den härom särskildt handlande afdelningen
närmare redogöras. Dessutom har berlinblått värde
som beståndsdel i en af de mest brukliga gröna
färgerna, den så kallade gröncinobern. Denna
färg består af en mekanisk blandning af berlinblått
och kromgult. De båda pulverna sammanröras i vatten
och blandas derefter ytterst noga på en färgqvarn.
Om berlinblått i en jernskål öfver öppen eld upphettas
till börjande glödgning, sönderfaller det och blir
brunt. Denna produkt ger efter pulverisering målaren
en vacker och på mångfaldigt sätt användbar färg.
Blyfärger. Liksom bland metallerna blyet hör till
menniskans äldsta bekanta, äro äfven några af våra
blypreparat mycket gamla. Redan Plinius och Vitruvius
omtala blyhvitt som ett färgämne och beskrifva
dess framställande af bly medelst ättika; araberna
kände dessutom på Gebers tid äfven den ättiksyrade
blyoxiden (blysockret), den gula och röda blyoxiden
(massicot och mönja), och dessa ämnen användes
redan då till samma ändamål som nu. Af mönjan
(minium) erhöllo de skriftmålare, som i gamla
tider gåfvo de handskrifna böckerna deras utstyrsel
af rikt färgade initialer och vignetter, namnet
miniatores, och derifrån härstammar äfven uttrycket
mi-niatyrmålning. Men rörande orsaken, hvarför
blyet under olika omständigheter förvandlas i gult,
rödt eller hvitt pulver, derom kunde den gamla kemin
blott göra sig mycket ofullkomliga föreställningar;
ännu i adertonde århundradet var man af den åsigten,
att blyhvitt vore sammansatt af bly och ättika. Efter
syrets upptäckt blef dock äfven blyets kemi lätt
begriplig. Det ges sålunda: en suboxid, med den minsta
syrehalten; en oxid, det redan oss bekanta gletet;
samma oxid efter ett annat beredningssätt, så att
han skyddats för smältning, massicot eller bly gul t;
vidare en brun superoxid med dubbelt så mycket syre
som oxiden; samt en mellangrad mellan båda eller en
förening dem emellan, mönjan.
Den såsom neugult, königsgelb, massicot i handeln förekommande
blyoxiden är, liksom andra gula mineralfärger, nu mera mycket trängd i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
