Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blyfärger - Blyhvitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skuggan af det herskande kromgult, hvarom vi strax skola
tala. Ett vackert, ehuru ej billigt massicot erhålles,
om man utsätter blyhvitt för en måttlig hetta, hvilken
utdrifver vattnet och kolsyran, hvarvid den hvita
färgen försvinner och gul blyoxid återstår. Genom
fortsatt upphettning går den gula blyoxiden i följd af
ytterligare syrsättning öfver i rödt, och det låter
sig således göra att i samma ugn och under samma
bränning på ett svalare ställe frambringa massicot,
som sedan på ett hetare öfverföres i mönja.
Mönjebränningen fordrar uppmärksamhet och insigt;
färgens skönhet och styrka bero så väl af materialets
renhet som af bränningens skötsel och den tid, man
låter henne fortgå. Om man genom upphettning af ett
utmärkt blyhvitt erhåller det vackraste massicot,
följer af sig sjelft, att detta genom ytterligare
upphettning äfven ger den vackraste mönja. Denna prima
vara kallas parisrödt och användes i följd af sin
dyrhet endast af artister.
Ar således blyoxiden redan i och för sig användbar
som gult färgämne, blir han det dock ännu mera genom
sina föreningar, af hvilka några, såsom den redan
nämda kromsyrade bly oxiden, utmärka sig för vackra
gula färgtoner.
Oljemålaren kan ej använda kromgult, emedan det
tillsammans med lätt sönderdelbara organiska ämnen
blir brunt; han föredrager neapelgult för dess
färgskönhet och oföränderlighet. Detta består
af antimonsyrad blyoxid och kan framställas på
åtskilliga sätt, bäst sålunda, att man smälter ihop
kräkvinsten, salpetersyrad blyoxid och koksalt och
behandlar smältan med vatten, hvilket upptager de
lösliga salterna och qvarlemnar färgämnet som ett
fint gult pulver. Ett annat framställningssätt är
att i en flamugn oxidera antimonhaltigt bly, glödga
oxiden med koksalt och utlaka massan med vatten.
Några andra gula blyfärger (engelskt eller patentgult,
kasselgult) bestå af basiskt klorbly, d. v. s. klorbly
i förening med mer eller mindre blyoxid. Om dessa
ursprungligen hvita föreningar upphettas, utdrifves
hydrat-vattnet och massan antager en vacker gul färg.
Blyhvitt. De olösliga blysalter, som kunna få
benämningen färgkroppar, äro, så vida ej ett färgämne
ligger i sjelfva syran, städse hvita, utan att dock
alla kunna användas som blyhvitt, ty de uppfylla ej
alla det tekniska vilkoret att låta lätt stryka sig
och täcka väl, d. v. s. att bilda ett fullkomligt
ogenomskinligt öfverdrag. Redan blyoxiden såsom
hydrat, d. v. s. förenad med vatten, såsom han genom
alkalier utfälles ur blysaltslösningar, är väl hvit,
men ej brukbar. Det samma gäller om klorblyet. Det
egentliga och redan från forntiden bekanta blyhvittet
är den kolsyrade blyoxiden.
Blandar man lösningen af ett blysalt, t. ex. blysocker
(ättiksyrad blyoxid), tillsammans med lösningen af ett
kolsyradt salt, t. ex. soda, afskiljer sig blyhvittet,
medan ett nybildadt salt, i föreliggande fall
ättiksyradt natron, stannar i lösningen. Den verkliga
fabrikationen arbetar dock mera ekonomiskt och så,
att intet nytt salt blir qvar som affall. Nu gifves
det en mycket gammal och en nyare tillverkningsmetod,
som, trots den stora yttre olikheten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
