Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ersättningsmedel för blyhvitt - Krompreparat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blott två medtäflare till blyhvittet ha i vår tid
uppträdt, den ena först för några få år sedan. Dessa
färgämnen äro svafvelsyrad baryt, i handeln kallad
permanenthvitt eller blanc fixe, som redan på
vissa orter i Tyskland tillverkas fabriksmässigt,
samt zinkhvitt, hvars beredning vi i sammanhang
med zinkens tillgodogörande redan omtalat. Den
svafvelsyrade baryten (konstgjord tungspat) är
en af de beständigaste kemiska föreningar och ej
svarlöslig i de vanliga syrorna. Sådan han förekommer
i naturen, är han dock sällan ren nog att genom blott
målning kunna förarbetas till permanenthvitt. Han
måste derför först genom häftig glödgning med kol
beröfvas sitt syre och förvandlas till svafvelbarium
och derefter med svafvelsyra till svafvelsyrad
baryt. Permanenthvitt användes hufvudsakligen till
vatten- eller limfärg, hvaremot det i följd af sin
ringa täckningsförmåga ej gerna rifves med fernissa
och olja. Fabriker för tillverkning af tapeter,
glanspapper, spelkort o. s. v. äro derför villiga
afnämare af denna vara, så mycket hellre som hon
jemte en vacker hvit färg äfven besitter en god glans,
en egenskap, hvari hon ej ger kremshvitt efter.
Krompreparat. Vi ha i den metallurgiska afdelningen
af vår bok förbigått två metaller, och detta
derför, att de ej utgöra något föremål för den
metallurgiska vetenskapen och i gediget tillstånd
sakna all användning;, dessa metaller äro krom och
mangan. Båda likna hvarandra i sin starka benägenhet
att förena sig med syre, hvilket gör, att de aldrig
blifvit anträffade i gediget tillstånd. Manganen
förekommer till och med i naturen såsom superoxid,
d. v. s. med dubbelt så stor halt af syre som vanliga
oxider; också användes detta mineral, såsom vi haft
tillfälle se, i glasfabrikationen, till klorberedning
o. s. v. Såsom färgkropp användes han blott till
att frambringa violetta eller svarta glassorter,
till de finare, ljusare tonerna deremot sällan.
Att krommetallen (upptäckt först 1797) får sin plats
här i kapitlet om mineralfärgerna, rättfärdigas
redan af hans namn, som är hemtadt från grekiskan, der
kroma betyder färg. Men hans färgrikedom och praktiska
användbarhet äro att söka i hans oxider och salter,
och i det rikhaltiga sortiment af färger, dessa gifva,
finner icke blott den vanlige målaren, lackeraren och
slätstrykaren, utan äfven glas- och porslinsmålaren,
fabrikanten af färgadt glas samt först och sist
färgaren saker, som komma dem väl till pass.
Med syre bildar kromen fyra oxideringsgrader, af
hvilka några kunna ingå föreningar med hvarandra:
kromoxidul, kromoxid, kromsyra och öfverkromsyra;
den sist nämda har blott ett vetenskapligt
intresse. Kromoxiden är i synnerhet som emaljfärg
ett vigtigt ämne för glas- och porslinsmålaren; han
företer allt efter beredningssättet olika nyanser
af grönt och ger dessutom, blandad med jern- eller
zinkoxid, svart, med mangan- eller kopparoxid,
brun färg. Han fås städse genom reduktion af det
kromsyrade saltet, vare sig på våta eller torra
vägen. På den förra afskiljer sig ur lösningarna
kromoxiden förenad med vatten, kromoxidhydrat, af
ljusgrön färg; den vattenfria oxiden är mörkgrön och
framställes ur hydratet genom glödgning. Den vackraste
och dyrbaraste kromoxiden får man genom glödgning af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
