Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ultramarin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
680 FÄRGERNA
OCH DERAS BEREDNING.
färgskiftningar, som socker- och pappersmassan ofta
antager. Som den konstgjorda ultramarinen är ett
fullkomligt oskadligt ämne, kan han med all trygghet
på detta sätt användas.
Lasurstenen består af 45,5 procent kiselsyra, 31,6
procent lerjord, 9,i procent natron, 5,9 procent
svafvelsyra, 2 procent svafvel och l procent
jern. De felande procenten utgöras af tillfälliga
inblandningar, såsom kol, vatten och dylikt. Den
blå färgen försvinner, om man öfvergjuter honom med
saltsyra; tillika utvecklas då svafvelväte. Deraf
synes framgå, att det färgande grundämnet är svafvel,
och från denna synpunkt utgår äfven framställningen
af den konstgjorda ultramarinen.
Den förste, som fabriksmässigt framstälde konstgjord
ultramarin, var Guimet i Toulouse. Samtidigt synes
dock upptäckten af förfaringssättet härvid blifvit
gjord af Christian Gmelin, kemie .professor i
Tubingen, ja, i Tyskland är man till och med benägen
att anse uppfinningen för ursprungligen tysk. Guimets
färg var i början långt bättre än den gmelinska;
emellertid lärde man sig snart äfven i Tyskland att
genom tillämpning af de af Gmelin angifna grunderna
bereda en ultramarin, som fullkomligt ersatte den
äkta. Medan man förr uppvägde ultramarinen med guld,
blef han nu användbar äfven för sådana industrigrenar,
som i massa tillverka billiga artiklar, t. ex. tapeter
och dylikt. För samma summa, som man förr betalat
för ett uns, erhöll man nu en centner. Den största
ultramarinfabriken i Tyskland finnes i Nürnberg,
anlagd 1838.
Gmelin framstälde sin ultramarin på följande sätt. Han
skaffade sig ren kiselsyra sålunda, att han genom
sammansmältning af färglös qvarts och soda först
framstälde ett vattenglas, hvarur han sedan genom
tillsats af saltsyra utfälde kiselsyran. Genom
att tillsätta ammoniak till en alunlösning erhöll
han vidare ren lerjord, som affiltrerades och
torkades. Kiselsyran upplöste han nu i kaustik
natronlut, tillsatte på 3 delar kiselsyra 2 delar
lerjord, afdun-stade blandningen till torrhet,
pulveriserade henne fint och blandade henne på det
sorgfälligaste med hennes lika vigt af en blandning,
bestående af lika mycket tort kblsyradt natron
och svafvelblomma; det hela inpackades derpå i en
hessisk degel och upphettades hastigt till glödgning,
hvari det hölls någon tid. Den glödgade massan har
en gröngul färg, pulveriseras groft och glödgas för
andra gången under lufttillträde, hvarvid den blå
färgen inträder. Hans skqnhet är väsentligt beroende
af temperaturen och styrkan af luftens tillträde.
Efter de nyare metoderna, om hvilkas utbildning i
synnerhet Hoffmann, direktör för blåfärgs verket
Marienburg i Hessen, Wilkens i Kaiserslautern,
Fiirstenau i Koburg och Gentele i Stockholm ha
gjort sig förtjenta, undviker man den besvärliga
framställningen af ren lerjord, liksom äfven ofta
den särskilda beredningen af ren kiselsyra. Man
använder i stället ett naturligt, möjligast jernfritt
lerjordssilikat, helst kaolin eller porslinslera,
vidare kalci-neradt glaubersalt, kalcinerad soda,
svafvelnatrium, svafvel samt slutligen trä-eller
stenkolspulver. Det är blott vid ett alldeles
särskildt förfaringssätt, som kiselsyra tillsättes,
och man talar i sådant fall om en kiselsyreultramarin,
på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
