Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning - Kristall och cell - De organiska elementen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klaraste kristall har du intet deltagande. Hvarför?
Kristallen känner icke. Men det
döende bladet känner ju heller icke. Visserligen,
men vi äro befryndade med det senare, och det anslår
oss som något lefvande, ända tills dess sista cell
förmultnat och återbördat den oorganiska naturen
hennes lån.
Detta är det stora svalg i naturen, som vårt
vetande aldrig skall öfverskrida: gränsen mellan
det oorganiska och organiska, hvilken, skarp som en
knifsegg, skiljer ande och materie, om än lifvets
stora mångfald blott genom deras förening eger
bestånd; ty ännu är ej det glas slipadt, hvarigenom
man kan skåda tillvarons hemlighetsfulla ursprung.
Kristall och cell, så heta den oorganiska och
organiska naturens grundformer. Om vi stält kristallen
mot cellen, ha vi dermed ej menat den i naturen
förekommande, eller i laboratoriet framställbara
kristalliserande produkten, utan de ursprungliga
atomgrupper, som tillsammans bilda en mineralogisk
individ, eller en kristall. En alunkristall är en
fullfärdig skapelse, ty, om han ock kan tillväxa och
förstoras, verka dock i honom samma lagar och krafter
som i den minsta alunmolekyl.
Redan så till vida skiljer sig kristallen från
cellen. Genom attraktion sluter sig molekyl till
molekyl, men den bygnad, som derigenom uppstår,
blir ingen cell: han förändras endast till sin
storlek. Cellen är som en bygnadssten: genom
lagring af cell till cell uppstå nya daningar,
nya utvecklingsformer, ända tills dessa uppnått
sin höjdpunkt och utvecklats så fullständigt
omständigheterna medgifva. Kristallens tillväxt
är obegränsad. Bergkristaller finnas, hvilka äro
så små, att de ej synas för det obeväpnade ögat,
andra åter väga flera tusen skålpund, och dock säger
den största kristallen ej mer än den minsta: han
är alls icke mera fullkomlig eller utvecklad. De
organiska väsendena deremot genomlöpa från grodd
till blomma och frukt städse nya och fullkomligare
utvecklingsformer. Och emedan kristallen ej utvecklar
sig, finnes ej heller någon bestämd gräns för längden
af hans tillvaro. I kristallen äro de kemiska och
fysiska krafterna mättade och komna till hvila;
han kan hvila i millioner år utan att förändras,
så vida ej yttre omständigheter inverka störande på
honom. I cellen deremot verka dessa krafter rastlöst
och utan uppehåll.
Understödd eller hämmad af värme, ljus, elektricitet
eller kemiska krafter, rör sig materien i ett
kretslopp, som visserligen sätter en gräns för
hvarje särskild organisk individ, men likväl genom
fortplantningen vidmakthåller och utbildar arten.
De organiska elementen. Jemföra vi den organiska
naturen och hennes outtömliga formrikedom med den
oorganiska och på rent analytisk-kemisk väg söka
deras yttersta, elementära beståndsdelar, synes det
i sanning underbart, att den organiska naturen för
sin tillvaro blott behöfver sex af dessa element,
då deremot hela det stora antalet af några och sextio
element, och det öfvervägande flertalet uteslutande,
finnes i mineralriket.
Kol, väte, syre, qväfve, svafvel och fosfor – de
finnas ofta alla, men ännu oftare blott några få af
dem, förenade i alla växters och djurs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
