Uppfinningarnas bok / Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi / 26 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvarnens inrättning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

s. k. stjernhjul, hvilket ingriper i två dref D och E (fig. 10) och derigenom
sätter qvarnaxlarna F och N i hastigt omlopp. På de gamla träqvarnarna
slutar i föreliggande fall kraftaxeln A med ett stjernhjul af trä, som ingriper
i två andra lika hjul. De senares axlar räcka ända upp till stenparen, och
uppledandet af kraften sker medelst ett på sidorna med kuggar försedt hjul
(kamhjul) och en
trätrilla (stundom kallad
lykta), som är fäst på
långjernet. Denna
mekanism, hvaraf fig. 11
ger en afbildning,
förorsakar dock stor förlust
af kraft. Här är äfven
på qvarnar af gammal
konstruktion slagsikten
anbragt, ty på lyktan
finnas i tyska qvarnar
några utsprång, som,
under det qvarnen är i gång,
beständigt slå åt sidan
en träarm, hvilken alltid
återföres i sin förra
ställning genom ett spändt snöre. Genom den härvid uppkomna rörelsen försättes
sikten i ständig skakning.


Fig. 10. Genomskärning af en förbättrad qvarn med två par stenar.


Fig. 11. Lyktan.

Återgå vi till fig. 10, se vi, att drefven D och E äro flyttbara på sina
axlar, så att det ena eller andra af de begge qvarnstensparen kan efter
behag sättas i gång. Så synes på vår figur det venstra
paret overksamt, d. v. s. hjulet E, som blifvit sänkt, nås
ej af hjulet C.

Vid stora, i synnerhet med ånga drifna verk, der
med en enda kraftkälla en hel mängd stenpar sättes i
gång, drifver en lång hufvudaxel flera stående, hvilka
meddela sin kraft åt de olika stenparen antingen medelst
kugghjul eller remskifvor. Det sätt, hvarpå vindens
kraft användes i väderqvarnar till stenarnas
kringvridande, synes af fig. 12, der en sådan apparat är
framstäld i genomskärning.

Kraftens närmaste uppgift är således att drifva de
med qvarnstenarna förbundna axlarna. Vi erinra oss
nämligen, att, liksom i de äldsta qvarnarna, alltid två stenar måste finnas.
Af dessa är den ena, den undre eller liggaren, fast, medan den andra,
löparen, rör sig öfver den förra. En blick på fig. 10 visar sammanhanget
mellan långjernet och löparen. I denna figur synes det venstra stenparet i
genomskärning, medan det högra täckes af en träöfverbygnad (stenkaret).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>