Uppfinningarnas bok / Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi / 28 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvarnens inrättning - Qvarnstenarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af omkretsen. En afbildning af denna s. k. cardanska ring ha vi i andra
bandet gifvit.

Det förnämsta rummet i hela qvarnen är obestridligt det lilla rummet
mellan bottenstenen och löparen. Denna öppning måste öfver allt vara lika
vid och så förblifva under arbetet, hvilket blott kan ske under det vilkor, att
stenarnas mot hvarandra vända ytor äro väl arbetade, att de äro fullt vågräta
samt att löparen öfver allt har samma tyngd. Detta mellanrum måste för
öfrigt kunna minskas eller ökas, äfven då verket är i gång, allt efter kornens
storlek och de särskilda ändamålen med malningen. Detta åstadkommes
genom höjning eller sänkning af löparen, eller rättare af underlaget, hvari
pannan för långjernets tapp är anbragt. Medan detta på gamla verk sker
genom en häfstång eller skruf, ha de nyare finare inrättningar af skrufvar,
sniglar o. s. v., hvilka, för att skyddas för dam, vanligen äro öfvertäckta.

Qvarnstenarna. Af allra största betydelse äro qvarnstenarna, så väl i
afseende på materialet som bearbetningen. De vanliga sandstenarna äro sämst,
emedan de för sin mjukhet snart afnötas och orena mjölet med sand. Blott
få sandstenar äro så hårda, att denna olägenhet ej blir märkbar. Vida bättre
äro stenarna af slaggartade basaltlavor.
Sådana äro de vid mellersta Rhein
förekommande basalter, hvilka gifva
de mycket värderade rheinska
qvarnstenarna. Bergarten är uppfyld af
otaliga större eller mindre håligheter.
Då dessa afnötas, öppnas allt jemt nya
håligheter, hvarigenom nya skarpa kanter
bildas. Stenen hvässer sig således sjelf, ehuru dock pikhackning ej
derigenom kan umbäras. Ännu bättre, ehuru för vanliga ändamål allt för
dyrbara, äro parisqvarnstenarna från La Ferté sous Jouarre. De utgöras af en
sötvattensqvarts af så stor seghet, att de kunna begagnas i många år. Dessa
stenar äro ej huggna af ett enda stycke, utan af flera smärre, som man
hopfogat med gips och förenat med jernband. Vi hänvisa för öfrigt till hvad
som i slutet af kapitlet »stenbrytaren» blifvit sagdt om qvarnstensmaterialet.


Fig. 13. Qvarnstensparets verkningsätt vid malning.

Den kring axelspetsen löpande stenen är ett slags svänghjul eller snurra,
och måste derför ega en viss tyngd. Har derför en god sten tjenstgjort samt
genom nötning och hvässning blifvit lättare, låter man honom hvila, d. v. s.
gör honom till liggare, då han fortfarande kan tjenstgöra. För att en
qvarnsten skall fortfarande vara användbar, måste hans yta tid efter annan
skärpas, d. v. s. genom reffling och, om så erfordras, pikhackning förses med
fåror på de begge malningsytorna. Dessa fåror eller hufvudrefflor hafva,
såsom synes af fig. 14 och 15, olika anordning: än äro de rätliniga, än krökta;
de förra begagnas mest. Nödvändigt är i alla händelser, att de blifva
excentriska, d. v. s. ej löpa mot medelpunkten. I denna ställning komma
refflorna på begge stenarna att skära hvarandra under spetsiga vinklar, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>