Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förfarandet vid ölbrygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bryggpannorna A1, A2,
A3, A4, i hvilka så väl
vörten som tjockmäsken kokas. De ha dubbla bottnar,
mellan hvilka ånga kan inledas. På nedre bottnen ses
de båda mäskkaren B B inmurade i golfvet. Hvartdera
karet här sin mäskmaskin D, som sättes i rörelse
medelst ångkraft. Pumparna C C pressa tjockmäsken
i pannorna. Genom kranarna I I kan ånga insläppas
mellan pannornas dubbla bottnar, hvarefter hon genom
kranarna och rören J J bortledes till den utanför
brygghuset befintliga ångpannan.
Man plägar antingen blanda den ursprungliga vörten med
den svagare, som erhållits vid drafvens tvättning,
samt upphetta dem tillsammans i bryggpannan, eller
ock förarbetas den starkare vörten särskildt till
finare öl och den svagare till en sämre vara, såsom
svagdricka. Det senare sättet är ganska gammalt;
redan 1482 plägade man i de tyska klostren brygga öl
för de fromma fädernas räkning, men lemna svagdrickat
åt klostrets öfriga invånare.
I bryggpannan kokas vörten med humle, hvars bekantskap
vi förut gjort i afdelningen om de narkotiska
ämnena. Humlehartset löses af den söta vörten, och den
eteriska oljan går till större delen upp i luften och
sprider sitt doft i brygghusets omgifningar. Ju längre
man låter vörten koka med humlen, desto mindre fin
smak får ölet. Flera ölsorter ha en smak af lakrits,
och denna kommer till en del af en allt för långvarig
kokning. Man plägar af denna anledning, då vörten
ej är nog stark, inkoka honom till erforderlig styrka,
sedan tillsätta humle och derefter endast en kort tid
hålla vätskan i kokning. Humlemängden, som tillsättes,
rättar sig efter afnämarnas smak. I München och Prag
användas till 1 000 kannor vört 6–12 skålpund humle,
i Bamberg 12–24 skålpund, i England (till porter)
36 och (till indian pale ale) 96 skålpund.
Humlen meddelar ölet en angenämt bitter smak och
gör, att jäsningen försiggår mindre hastigt; men
han har äfven en annan uppgift. Vörten innehåller
nämligen ofta utom drufsocker och dextrin äfven
oförändrad stärkelse samt ägghvitartade ämnen,
nämligen växtlim, hvilket ämne gör ölet vid förvaring
mindre hållbart. Genom kokningen med humle utfälles
nu en del af de ägghvitartade ämnena samt stärkelsen
i förening med humlens garfsyra, hvarigenom vörten
på samma gång klaras.
Den kokade vörten, hvars färg allt efter maltets
beskaffenhet är gul till gulbrun, måste skyndsamt
afkylas, emedan, om afkylningen sker långsamt,
mjölksyrejäsning lätt inträder och gör ölet surt.
Man har flera olika apparater för vörtens afkylning,
men brukligast äro de s. k. kylskeppen, stora
fyrkantiga cisterner af trä eller vida bättre af
jernplåt. Kylskeppen måste uppställas i luftiga
rum. Nyligen har man börjat använda kylskepp af
tackjern, hvilka medföra flera fördelar. Först och
främst bibehålla de vida bättre än kylskepp af trä
sin form och äro äfven mera varaktiga än kylskepp af
annat material. Dessutom är deras förmåga att afkyla
minst lika stor som alla andras. Framför träkylskeppen
ega de äfven fördelen,, att vörten i dem ej så lätt
surnar. Vörten uthälles på kylskeppen så, att han
står fyra tum djupt. Skall han sedermera försättas
i öfverjäsning, behöfver man ej afkyla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
