Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kryddornas fysiologiska betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsatser, och deraf förklaras den vidsträckta
användningen af kryddor i heta klimat.
För barn och yngre personer torde visserligen kryddor
till största delen vara umbärliga; deras omåttliga
bruk hamnar sig äfven på fullvuxna, i synnerhet på
sådana konstitutioner, hvilkas nervsystem redan förut
är tillräckligt retligt; men liksom i alla andra fall
får ej heller här det förståndiga bruket fördömas på
samma gång som missbruket.
I början har måhända bruket af kryddor framkallats
af deras brännande och skarpa smak. I den värmande
retning, de omedelbart framkalla på gom och mage,
har man säkert att söka den orsak, som skaffat
dem allmän användning och så småningom höjt dem
till lefnadsbehof. Genom sin retande inverkan
på matsmältningsorganen kunna de lifva dessa
till stegrad verksamhet och i viss grad befordra
födoämnenas upplösning och smältning; blodet förses
med ymnigare ersättningsmedel och näringsprocessen
stegras. Deremot framkallar den i de flesta kryddor
rikligt förekommande flygtiga oljan ett hastigare
blodomlopp och till och med kongestioner. Det retande
ämnet hos kryddorna inverkar dessutom ganska kraftigt
på hjernan och framkallar hos henne en stegrad
verksamhet; sömnen jagas på flykten, tankeförmåga och
fantasi lifvas, men, ty värr, inträffar äfven ofta
en öfverretning, som kan ha svåra följder för både
själ och kropp. Invånarna i varmare länder, hvilka
omåttligt begagna skarpa och häftigt retande kryddor,
utmärkas af otyglade passioner.
För öfrigt går säkerligen bruket af kryddor lika långt
tillbaka i folkens kulturhistoria som behofvet att
genom olika tillsatser förbättra smaken på fadda,
eljest föga njutbara näringsmedel. Sjelfva eskimån
kryddar gerna det råa köttet med de under den korta
sommarn mödosamt insamlade skotten af skedörten och
ängssyran, hvilka han begagnar som en antiskorbutisk,
bitter salad, och våra egna förfäder hade, redan
långt innan de kommo i beröring med de på kryddväxter
rikare medelhafstrakterna, ur sitt eget hemlands flora
sökt upp kumminen, harsyran, enbären, myskmadran,
jordrefvan, dostan m. fl.
Bestode ej dylika kryddor af lätt förmultnande
växtdelar, skulle måhända pålbygnadernas och de danska
»kökkenmöddingernes» återstoder visa oss, att man
redan under stenåldern åt källkrasse och ängsbräsma
till uroxstek och ostron. Redan för mycket länge
sedan förde man en mängd kryddväxter öfver Alperna,
ja, till och med från den sydöstra delen af vår
verldsdel. Munkarna odlade dem i klosterträdgårdarna,
borgkaplanerna i borgträdgårdarna, och derifrån
utvandrade de sedan till borgarens och bondens
köksträdgård.
Det är i synnerhet två kring Medelhafvet ymnigt
förekommande växtfamiljer, som hos oss erhållit
användning som kryddväxter, nämligen de flockblommiga
och de läppblommiiga. Till den förra gruppen höra
persilja, fenkål, dill, anis, koriander, selleri, ja,
till och med den som dyfvelsträck hos oss brännmärkta
asa foetida, hvars hvitlöksdoftande harts i orienten
användes som matkrydda; af de läppblommiga salvia,
timjan, mejram, basilika, pepparört, isop m. fl. Härtill
komma ytterligare pepparrot, rättika, senap, kapris,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
