Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gifterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ordet gift antyder redan i sin härledning, att det
betecknar något, hvarmed man kan förgifva någon,
och denna mördande förmåga har ofta låtit gifterna
spela en rol i historien. De gamla skriftställarna
tala endast med skygghet om gifterna. Galenus, som
lefde i 2:a århundradet e. Kr., säger i sin afhandling
om motgifterna, att de enda gamla skriftställare, som
vågat det, varit Orfeus, Horos, Mendesios den yngre,
Heliodoros från Aten och Oratos. Sjelf är han mycket
försigtig, på det att, som han säger, icke gemene
man måtte blifva förtrogen med gifternas beredning,
ty det skulle vara att gynna brotten. Plinius är
mindre rädd af sig; han så väl som Nicander har
skrifvit om gifterna. Enligt de gamla äro gifterna
ur djurriket: spanska flugor, blodiglar (emedan de
söge sig fast i magen), »hafsharar», ett mystiskt
djur, hvarmed Domitianus skall ha förgiftat Titus,
paddor, salamandrar, ormar, i förruttnelse öfvergånget
oxblod, som skall ha användts i Aten, och honung från
Herakleion. Af växtgifter kände de gamla: opium,
bolmört, odört (medlet vid afrättning genom gift),
rötterna af stormhatt (aconitum), hvilken växt,
panterdödaren kallad, skulle ha uppkommit af Kerberos’
fradga och hvarmed Calpurnius Bestia, en af Catilinas
medsammansvurna, dödade sina hustrur, prustrot,
hvilken, kokad med mjölk och mjöl, hos grekerna
tjenade till utrotande af råttor och flugor och
med hvars rotsaft gallerna förgiftade sina pilar,
tidlösa, colchicum, som ännu har sitt namn deraf,
att Medeia från Kolkis deraf skall tillredt sina
trolldrycker, tibast, hvarmed Cativulcus, eburanernas
konung, förgiftade sig, giftranunkel m. fl. Af
giftiga svampar, »jordens förderfliga etter», såsom
Nicander kallar dem, voro många kända, och hos en
mängd växter af solanaceernas och euphorbiaceernas
familjer måste de giftiga verkningarna redan tidigt
blifvit iakttagna. Ur mineralriket var arseniken,
och det i båda formerna såsom svafvelarsenik och
arseniksyrlighet, bekant för sina giftiga egenskaper,
lika så blygletet och blyhvitt. Af qvicksilfvergifter
kände man cinobern, dock ej det frätande sublimatet.
Blåsyran tyckes ej ha varit obekant i forntiden,
att döma af »persikestraffet», hvarmed hos de
gamla egypterna den belades, som bröt det löfte
om hemlighållande af sin vetenskap, presterna
måste aflägga. Persiketrädets blad voro helgade
åt tystnadens gud. Måhända var äfven det bittra
vatten, de egyptiska presterna som straff
gåfvo äktenskapsbryterskor, ett blåsyrerikt
persikevatten. Vid hvilken tid arseniken, detta
förfärliga ämne, blef giftblandarnas älsklingsstoff,
är obekant. I alla händelser har hon dock i
medeltidens politik spelat en betydande rol, som
man i allmänhet är böjd att tillskrifva vissa andra
hemlighetsfulla gifter.
De äldre tidernas politik, långt mindre nogräknad
i sina medel än nutidens, kyrkornas rivalitet, de
sociala förhållandena, der individen betydde långt
mera än i våra dagar, utbildade i förening med den
allmänna slappheten i moral ett stridssätt mot den
enskilde, som helt enkelt gick ut på att rödja ur
vägen. För ett sådant måste giftet vara en särdeles
välkommen bundsförvandt, då dess verksamhet ej lemnade
några spår efter sig. Åtminstone önskade och trodde
man, att detta vore fallet, och fantasin utstyrde de
berömda gifterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
