Uppfinningarnas bok / Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi / 237 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gifterna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

eller stjelkar innehålla giftiga beståndsdelar. Den
vanliga svalörten (chelidonium majus),
räfmjölkarterna, källarhalsen eller tibasten,
tidlösan, spikklubban, bolmörten, odörten, prustroten,
stormhatten, fingerborgsörten, belladonnan, dårrepen
och den giftiga laktuken (lactuca virosa) erinra
oss redan derom, att i vårt närmaste granskap faran
döljer sig under ofta ganska behagliga former. Vi
behöfva alldeles icke bland de egentliga giftväxterna
räkna sådana örter som humle, tobak, vallmo m. fl.,
ehuru deras verkan just beror på en halt af ämnen, som
måste räknas till de häftigaste gifterna och blott i
följd af sin procentiskt obetydliga förekomst i dessa
växter ej alltid förmå gifva dödliga bevis på sin
farlighet. Men de obehagliga verkningar, som gossen
erfar, när han röker den första förstulna cigarren,
äro ingenting annat än förgiftningssymptom, vid hvilka
organismen, när de upprepas, vänjer sig, liksom ju
äfven arsenikätaren ej längre finner följderna af ett
vida starkare gift obehagliga. Och med ganska många
i läkarkonsten begagnade växtämnen förhåller det sig
på alldeles samma sätt. Utom de ofvan nämda örterna är
det hos oss företrädesvis svamparnas familj, som bland
sina talrika medlemmar äfven hyser mången farlig.


Fig. 132. Hvit prusrot (veratum lobelianum).

De förnämsta giftiga svamparna äro: flugsvampen
(agaricus muscarius) äfvensom andra af samma
slägte, a. fascicularis och a. sulphureus med gul
hatt; äfven a. squamosus hör hit. Boletus
luridus är temligen bekant och utmärkt genom den blå
färg, som han skördad antager, och genom den ofta
rödfärgade mynningen af fröpiporna. Giftiga äro vidare
cyathusarterna c. vernicosus, c. striatus, lika så
sphaerolobus stellatus och den skarlakansröda peziza
samt russula rubra äfvensom bulgaria inquinans,
hvilken sist nämda växer på körsbärsträdens bark. I
växthusen förekommer icke sällan en giftig svamp,
ehuru ej i sådan mängd, att han kunde komma att
användas som födoämne; det är en art af de små
fågelbosvamparna, crucibulum vulgare, hvarå icke
desto mindre uppmärksamheten här må fästas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>