Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oljor och fett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hasselnöt, samt juglans regia, valnöt), vallmooljan
(papaver somniferum), hampoljan (cannabis sativa),
ricinoljan (ricinus communis), vindrufoljan
(vitis vinifera), kurbitsoljan (cucurbita pepo och
cucurbita melopepo), bomullsfröoljan (gossypium
barbadense). För öfrigt finnes ett tredje slags
oljor, hvilka dock ej äro feta kroppar i egentlig
bemärkelse: de flygtiga eller eteriska oljorna,
som skola afhandlar i nästa kapitel. Beredandet
af dessa växtämnen är i det hela ganska enkelt,
då för det mesta endast utpressning af oljerika
växtdelar, frön o. d. erfordras. I flera fall,
då man vill fullständigare utdraga oljan, är det
förmånligt att lösa henne i kolsvafla. Förenad
med större svårigheter är reningen af oljan eller
bortskaffandet af de slemmiga ämnen, hvilka kunna
förekomma, särdeles i de genom utpressning beredda
oljorna. Vid rening af vanlig rofolja använder man en
ringa mängd svafvelsyra, som förändrar och utfäller
dessa föreningar utan att angripa sjelfva oljan.
Bland feta ämnen ur djurriket äro följande af vigt:
fårtalg, oxtalg, gettalg, smör, svinister, hästfett,
trän af hvalfisk, haj, torsk (lefvertran) samt det
i kaskelotens hufvudskål förekommande spermacetit.
Så väl hos djur som växter finnes fettet inneslutet
i små celler, som hos djuren bilda särskilda
fettväfnader, genom hvilkas uppvärmning innehållet
bringas att smälta och utrinna. Vi ha redan förut,
i kapitlet om köttet, sett, att detta lättast uppnås
genom användning af het vattenånga.
De feta ämnenas kemiska beskaffenhet utröntes först
af Braconnot och Chevreul. Den förre, född i Nancy
och död derstädes 1854, uppdagade redan 1815,
att fettarterna äro blandningar af flera ämnen,
hvilka genom olika smältbarhet skilja sig från
hvarandra. Genom pressning af vanlig oxtalg kunde
han dela honom i en fast andel, hvilken han benämde
stearin, och en flytande olja, olein. Denna upptäckt
fick dock ej genast någon vigtigare användning i
industrin. Braconnot ingick visserligen kompani
skåp med en apotekare i Nancy, Simonnin, och begge
erhöllo 1818 patent på ljus af en ny massa, hvilken
patentinnehafvarna kallade céromimène och som bestod
af stearin med en ringa tillsats af vax. Varan synes
dock ej ha funnit mycken afsättning. Först ett par
år derefter (1820) gjorde Chevreul sina klassiska
undersökningar öfver de feta ämnena samt ådagalade
derigenom deras inre kemiska sammansättning, och
först från denna tid erhöllo de tekniska
industrigrenarna väsentliga förbättringar i sina
metoder. Chevreul uppvisade oriktigheten i den
gamla åsigten, att fett och alkali utan vidare
förenas med hvarandra och gifva tvål eller att de
feta ämnena förhålla sig till alkalier såsom syror.
Han ådagalade, att fettarterna snarare äro att anse
som ett slags saltartade föreningar af en sur och en
basisk kropp samt att vid inverkan af alkaliet den
svagare basen utdrifves ur föreningen och ersattes
af alkaliet. Dessa feta syror framstälde också
Chevreul, och vi känna ett temligen stort antal af
dem. Palmitin- och stearinsyran äro fasta vid vanlig
värmegrad. De ansågos länge som en enda kropp, hvilken
med anledning af sina perlemorglänsande kristaller
kallades margarinsyra. Först sedermera lyckades man
skilja denna syra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
