Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olika slag af lampor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fått en vidsträckt användning, blefvo de tryck-
eller pumpinrättningar, som voro nödvändiga för att
spisa lågan med den mindre lätt antändliga rofoljan,
öfverflödiga. Ja, man har till och med blifvit
nödsakad att genom en lång veke minska brännämnets
tillströmmande till lågan från den under brännaren
belägna behållaren. Sådana åtgärder måste man vidtaga
ej blott med kamfinlamporna, hvilkas brännare vi
redan förut i sammanhang med lampglasen beskrifvit,
utan äfven med petroleumlamporna, som under de
senaste åren från Amerika utbredt sig öfver hela
jorden. Brännarens beskaffenhet å dessa lampor är af
den största vigt, och vi afbilda derför i fig. 174
en dylik. Den platta veken M kan genom kugghjulet B
höjas samt är innesluten i en hylsa, som omgifves af
en med talrika hål försedd infattning. Öfver den
lilla lågan finnes ett hvalf af metallbleck, C, som
upptill är försedt med en springa, genom hvilken
lågan utträder. Detta hvalf har äfven på sin lägre
del talrika öppningar. Lågan förses sålunda från
alla håll rikligen med luft, och förbränningen är i
följd deraf mycket fullständig. Det lifliga
luftdraget i hvalfvet förlänger den platta lågan,
hvarigenom hennes lysande yta förstoras och
lyskraften ökas.
Fig. 175. Den ditmarska peroliumlampan.
På petroleumlampor är det af stor vigt, att alla
delar sluta tätt till, ty trots de sorgfälligaste
reningsprocesser kan oljan ej fås fullt luktfri,
och då hon genom upphettning antar gasform, måste
man, om möjligt, anbringa oljhuset på något afstånd
från brännaren. Den å fig. 175 afbildade lampan
synes ega den mest ändamålsenliga inrättning. Oljan
påfylles genom öppningen a, som kan tillslutas med
ett lock. Oljhuset b omsluter i en krets vekhylsan,
som endast i den nedre delen genom ett vågrätt
rör står i förbindelse med oljhuset. För öfrigt är
mellanrummet mellan oljhuset och vekhylsan tomt,
och då det ständigt genomströmmas af kall luft,
som nedifrån intränger i lampglaset till lågan,
hålles oljan i det omgifvande oljhuset kall. Veken är
rörformig för dubbelt luftdrag, och lufttillträdet
ökas genom det starkt förträngda lampglaset. Dess
trängsta del måste stå ungefär 1 1/2 linie ofvan vekens
öfre kant, så att lågan kommer att till största delen
brinna ofvan denna insnörpning på glaset. Man kan
bäst genom försök utröna det rätta afståndet.
Dessa nya lysämnen ha gifvit anledning till uppfinning af
två intressanta lampor, af hvilka åtminstone den ena i
början erhöll en vidsträckt spridning. Dessa lampor äro
ligroinlampan och hydrokarburgaslampan. Den råa bergoljan,
som är en blandning af talrika olika kolväten, innehåller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
