Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den klinkerfuesska gaständaren - Gaslågor, som brinna med ren syrgas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som vi veta, kan den elektriska strömmen, då han går
igenom metalltrådar, upphetta dem till glödgning. Af
detta förhållande begagnar sig nu Klinkerfues
för gasens antändning. I alla de olika former,
uppfinnaren gifvit sin apparat, finnes ett litet
galvaniskt element anbragt på hvarje brännare. Under
vanliga förhållanden är det overksamt, men då
gasen skall tändas, slutes det, och en ström
uppstår. Den mekaniska kraft, som utför detta,
är sjelfva gastrycket, hvars förändringar utgå från
gasometern och fortplanta sig så hastigt, att man kan
tala om ett samtidigt antändande af alla lågorna. Vi
tala hufvudsakligen om den apparat, som Klinkerfues
benämner »hydrostatisk-galvanisk gaständare» och
som är särskildt beräknad för gatbelysning. Såsom
namnet antyder, stänges brännaren på hydrostatisk
väg på det sätt, att gasledningsröret mynnar under
en omstjelpt klocka, hvars nedre kant är nedsänkt i
vatten. Gasen kan blott då utströmma ur klockan, när
hans tryck är större än trycket på den vätskemängd,
som befinner sig utanför klockan. Om dagen, då lågorna
ej skola brinna, minskar man trycket i gasometern, så
att det ej kan öfvervinna det hydrostatiska trycket
och gasen följaktligen ej kan utströmma; men om
natten ökas trycket, och han kan nu framströmma
genom vattnet. Gasen strömmar ut genom brännaren
och sluter den galvaniska strömmen, hvarigenom
en platinatråd råkar i glödgning och antänder
gasen. Allt detta fordrar mindre tid att utföras än
att beskrifvas. Så länge lågorna skola brinna, måste
naturligtvis det starka trycket underhållas, men så
snart det hydrostatiska trycket får öfverhand, stänger
vattnet vägen för gasen, och lågan slocknar. Den
största praktiska svårigheten är att på de särskilda
brännarna kunna noga anbringa samma hydrostatiska
tryck. Kan man öfvervinna denna, har man i sin makt
att vid alldeles olika tider låta vissa lågor tändas
och åter släckas, utan att de öfriga deraf röna
något inflytande. Man vill t. ex. släcka en del
gatlyktor kl. 11, andra först kl. 4; man behöfver
då endast låta det hydrostatiska trycket i de förra
bli större än i de senare samt till kl. 11 låta
det från gasometern utgående trycket bli så starkt,
att alla lågor brinna, men efter denna tid minska
det, så att endast de lyktor, som skola brinna till
kl. 4, gasen kan strömma till brännarna. En fördel,
som de klinkerfuesska gaständarna ega och som ej får
förbises, består deruti, att trycket, som föranleder
gasens utströmmande, tillika åstadkommer lågornas
tändande, så att, om apparatens särskilda delar
för öfrigt göra sin skyldighet, gas ej kan samlas i
slutna rum och genom antändning föranleda explosion,
hvilket ej så sällan händer.
Gaslågor, som brinna med ren syrgas. Man har gjort en
mängd försök att höja lågans lyskraft. En platinatråd,
böjd i form af [–] och fäst ofvan brännaren så, att
hans mellersta del kommer att gå igenom lågan, råkar
genom hettan i glödgning samt utstrålar ett mycket
lifligt ljus, och man hoppades härigenom kunna minska
gasförbrukningen. Genom att leda vattenångor öfver
glödande kol beredde Gaillard en gasblandning,
som efter rening från kolsyra innehöll ända till
några och ni tio procent vätgas, samt brände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
