Uppfinningarnas bok / Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi / 358 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska notiser

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

såsom lemningarna af pålbygnaderna gifva vid
handen. På en något högre ståndpunkt bygde
man af stenar ett slags eldstad. Hos de odlade
folken uppkommo dock redan tidigt fullkomligare
eldstäder. Hebreerna och egypterna begagnade mycket
tidigt ugnar icke blott för tegelbränning, utan äfven
för glas- och jernsmältning. Äfven Mindre Asiens
invånare liksom greker och romare begagnade sig för
flerahanda ändamål af mer eller mindre konstrikt
anordnade eldstäder. Ugnar med skorsten och rost
kände man likväl ännu ej.

Ordet caminus, hvarifrån kamin leder sitt
ursprung, betecknade blott det ställe, der
elden uppgjordes, och bör derför öfversättas med
härd. Skorstenen är en uppfinning, som ej sträcker
sig längre tillbaka än början af medeltiden.

Jemte de fasta eldstäderna begagnade sig grekerna och
romarna äfven af flyttbara härdar, trefötter eller
fyrbäcken. Dessa husgeråd voro af brons och merendels
af smakfull form. Fig. 201 visar en grekisk inrättning
af detta slag.


Fig. 201. Grekisk fyrbäcken.

Bränslet för dylika eldstäder borde naturligtvis
lemna en så vidt möjligt rökfri eld, om invånarna
i de dermed försedda rummen ej skulle allt för
mycket besväras deraf. Man använde derför särskildt
beredd ved eller ännu bättre träkol. Flera gamla
skriftställare ha meddelat uppgifter om beredningen af
sådant bränsle. Enligt Theophrastus afskalades nyss
fäld ved och lades sedan en längre tid i rinnande
vatten för att utlakas och torkades slutligen vid
stark hetta. Dylik beredd ved begagnades redan under
Homeros’ tid för rummens eldning och bildade en
vigtig handelsartikel.

Vedens fullständiga förkolning var ett ytterligare steg
framåt för att, som Horatius sjunger i ett af sina oden,
undvika de tårrika aftnarna vid den husliga härden.

Denna förkolning försiggick sannolikt till en
början på den flyttbara eldstaden sjelf. Derpå
häntyder åtminstone ett ställe hos Plutarkos,
der det säges, att man bör lemna röken ute och
endast låta elden komma in i rummet, hvilket kan
förklaras så, att man antände veden på gården,
innan fyrpannan infördes, och först, sedan röken
upphört, satte in henne i rummet. Men man har äfven
tidigt frambragt träkol i stort. Utgräfningarna
i Herculanum ha visat, att träkol varit en mycket
vanlig artikel derstädes. Vidare beskrifva Plinius och
Vitruvius, huru man på deras tid kolade ved och dervid
tillgodogjorde sotet. Af andra brännmaterial har torfven
i de trakter, der han förekommer, redan i äldsta tider
användts till eldning. Plinius berättar, att chaucerna
(en folkstam i norra Tyskland) underhöllo elden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>