Uppfinningarnas bok / Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi / 359 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska notiser - Spislar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med jord. Bestämda underrättelser om torfvens användning
som bränsle gå tillbaka ända till 12:e århundradet.

Hvad de fossila kolen, således stenkol och brunkol,
vidkommer, torde väl äfven dessa redan i äldsta tider
användts som bränsle, om också ej for uppvärmning
af bostäder. Theophrastus (300 år e. Kr.) omnämner
redan ett bränbart mineral, som smederna i Grekland
begagnade för sina härdar. Kineserna voro de första,
som i vidsträcktare grad använde stenkol. I Europa
ha engelsmännen sannolikt först (i början af 9:e
århundradet) användt dem till eldning.

Återvända vi efter denna lilla utflygt inom bränslets
historia till eldstädernas, anmärka vi först, att de
ofvan nämda fyrpannorna, af hvilkas korglika form
fig. 202 ger en föreställning, i några af södra
Europas länder och i orienten ända till våra dagar
bibehållit sin ursprungliga form.


Fig. 202. Romersk fyrpanna.

Ett vigtigt steg till eldstädernas fullkomnande
var användningen af skorstenar. I Europa
skola de först i 12:e århundradet kommit i allmännare
bruk. Engelsmännen bodde ända till Wilhelm Eröfrarens
tid i halmtäckta kojor, som voro indelade i två
rum. Det största och förnämsta rummet hade i midten
den väldiga gemensamma härden; öfver denna var på
taket anbragt ett litet torn, hvarigenom röken fick
gå ut. För att bespara utrymmet förlade man sedermera
härden till den ena sidoväggen och anbragte der för
rökens afledande ett snedt uppstigande rökfång. Af
dessa enkla eldstäder har under tidernas lopp den
ännu i England så omtyckta spiseln uppstått.

Spislar. Fig. 203 visar en dyrbart utsirad spisel med
den form och bygnad, han förr hade. Förbättringen
af denna anordning i tekniskt hänseende skedde
först i förra århundradet, då Franklin och
Rumford syselsatte sig med frågan om bostädernas
uppvärmning. Franklin skilde eldstaden från skorstenen
och ledde förbränningsalstren, sedan de först stigit
något uppåt, åter nedåt för att slutligen låta
dem genom en under golfvet liggande kanal bortgå
till skorstenen. Men den så inrättade eldstaden
kan ej anses som en spisel, utan snarare som en
ugn; han kallades äfven den pennsylvaniska ugnen.

Rumford lät det väsentligaste af spiselns inrättning
qvarstå, men hopträngde skorstenens nedre del genom
en baktill anbragt mur så, att blott en smal öppning
återstod för rökens afledning. Han gjorde äfven
skorstenens vågräta genomskärning mindre, än förut
var vanligt. Fig. 204 visar i lodrät genomskärning
en i Frankrike ännu bruklig spisel efter Rumfords

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>