Uppfinningarnas bok / Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi / 361 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spislar - Förbränningen i eldstaden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

man sig för obehaget af inrökning. Vid verkligt kallt
väder äro spislarna otillräckliga för uppvärmning
af bostäder. Man har med skäl förevitat dem, att
de steka den ena sidan af ens person, när man vid
dem vill värma sig, men låta den andra stelna af
köld. Om man i kalla länder vill använda spiseln
för behaget af den fria elden, måste man till hjelp
för uppvärmningen dessutom använda en ugn eller,
som man på senare tiden gjort, anbringa en sådan i
förening med sjelfva spiseln.

Förutsatt att man genom lämpliga inrättningar
undanröjt spiselns brister, måste man erkänna, att
han är särdeles egnad till en smakfull prydnad för
ett rum. Den fritt fladdrande elden, hvars vexlande
sken magiskt belyser rummet, förlänar detta en högre
grad af hemtrefnad, och äfven mindre poetiskt stämda
sinnen finna ett synnerligt behag uti att i skymningen
iakttaga lågornas fantastiska spel. Men, såsom redan
är anmärkt, för kalla vintrar är spiseln en allt för
otillräcklig uppvärmningsanstalt och för öfrigt allt
för bränsleödande.


Fog. 204. Rumfords spisel.

Förbränningen i eldstaden. Vi ha förut lärt, att
förbränningen är en kemisk process, som består deruti,
att den förbrinnande kroppen förenar sig med luftens
syre. Denna förening försiggår under utveckling
af värme och ljus, hvilken är så mycket starkare,
ju hastigare och lifligare förbränningen sker. Den
utvecklade värmemängden bestämmes af bränslets natur
och eldstadens inrättning; men ytterligare inverkar
derpå äfven den omständigheten, huru vida bränslet
användes i tort eller fuktigt tillstånd, emedan i
sistnämda fall en ansenlig del af det utvecklade
värmet bindes af vattnet och göres overksamt för
uppvärmningen. Värmeförmågan hos ett brännmaterial
tillgodogöres så mycket bättre, ju fullständigare
förbränningen sker. I följd af ofullständig
förbränning medföra de bortgående heta gaserna
fina kolpartiklar, hvarigenom rök uppkommer, och
fastän ett ganska tjockt rökmoln endast innehåller
en obetydlig mängd kol samt erfarenheten lärt, att
med så kallade rökförbränningsanstalter
bränsleåtgången ofta är större än i en vanlig
eldstad, måste man likväl vara betänkt på att
inrätta eldstaden på det sätt, att så liten mängd
rök som möjligt alstras, emedan denna verkar
skadligt både på eldstaden, der sot afsattes i stor
mängd, och på atmosferen genom den orening, han
lider genom kolpartiklarnas utbredning deri.

Till bränsle passa i synnerhet organiska föreningar,
som innehålla kol och väte. Hit höra stenkol, brunkol,
torf och ved, äfvensom den genom stenkolens torra
distillering erhållna kåksen. På senaste tiden har man
äfven börjat begagna petroleum och lysgas som bränsle.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>