Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigillack - Kitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416 KÅDA,
FERNISSA OCH LACK.
oäkta bladguld. Dels för parfymens skull, dels
för att vid förbränningen borttaga hartslukten
blandas lacket med eteriska oljor eller
välluktande balsamarter. Mycket ordinära lacksorter
tillsättas äfven med grankåda, beck, vax, paraffin
o. s. v. Beståndsdelarna smältas omsorgsfullt
tillsammans vid en icke allt för hög temperatur
och gjutas i stänger i liggande eller stående
formar. Stängerna poleras, stämplas, delas och äro
derefter färdiga. Som exempel på beståndsdelarnas
förhållanden kan anföras, att rödt lack kan beredas
af 4 delar gummilacka, l del venezianskt terpentin
och 3 delar cinober. Den finaste lacksorten är det
så kallade damlacket. Engelsmännen stå i tillverkning
af förträfflig vara framför både fransmän och tyskar.
Af ett godt, riktigt sammansatt och på behörigt sätt
tillredt Sigillack fordrar man, att det har lämplig
form, vacker och jemn färg, att det brinner fort
utan att derunder utveckla oangenäm lukt eller allt
för starka ångor, att det är lättflytande utan att
under bränningen drypa, att det, sedan det stelnat,
bibehåller glans och färg, att det lätt lossnar från
sigillet eller stampen, men deremot sitter fast vid
papperet utan att springa upp och utan att mjukna i
solen. Sjelfva lacket bör ha ett fullkomligt jemnt
brott, ej vara hvarken kornigt eller grusigt, utan
ega alldeles likartade, matt glänsande ytor. Vid
försegling bör man iakttaga, att det på papperet
smälta, röda lacket en stund omröres, på det de
på ytan samlade, små sotpartiklarna må likformigt
fördelas genom hela massan; iakttages ej detta,
blir sigillet svartådrigt. Den röda cinoberfärgen
har inom lacktillverkningen ej kunnat ersättas af
någon annan, som i skönhet ens i aflägsen mån kan
med honom jemföras.
Kitt. Kittet står både med afseende på sitt ändamål
och sin beredning helt nära hartserna. Man förstår med
kitt (cement, mastix) degaktiga blandningar, afsedda
att luft- och vattentätt tillsluta ett rum mellan
ytorna af två hvarandra berörande kroppar. Kittet
användes till mångahanda saker, och bruket deraf
är högst allmänt, hvarför det ock tillverkas på
mångfaldigt sätt. An skall luft, än vatten, syror
eller ånga derigenom hindras att ut- eller ingå;
i somliga fall tjenar det blott som häftmedel, i
andra att tilltäppa en eljest skadlig lucka; derför
äro äfven råämnena af mycket olika beskaffenhet.
Föreskrifter for beredning af kitt till olika ändamål
finnas i legio; dock kan man bland kitten särskilja
följande hufvudgrupper: kalkkitt, oljkitt, harts- och
svafvelkitt, jernkitt, stärkelsekitt, vattenglaskitt
och några flera af mindre betydelse.
Släckt kalk ger med ägghvita, ostämne, gummi och lim
massor, som . hårdna med tiden och då bli betydligt
fasta. Dylika blandningar kunna användas till
hopkittning af de mest olikartade föremål, t. ex. trä,
sten, glas, porslin o. s. v. Ett flytande lim af stor
bindningsförmåga kan erhållas, om ostämne löses i en
kall och mättad boraxlösning. En lösning af ostämne
i vattenglas ar ganska användbar som kitt för glas
och porslin. För att hop-kitta sten, metall o. d. kan
man använda en blandning af ostämne, kalk och cement
(l del ostämne, l del bränd kalk och 3 delar cement).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
