Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vulkaniseradt kautsju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnimma lukten af svafvelväte, hvilken olägenhet förekommes, om man, innan
kautsjut vulkaniseras, tillblandar en mindre mängd stenkolstjära.
Allt efter de olika sätt, hvarpå kautsjut vulkaniseras, innehåller det olika
mängder svafvel. Svaflet kan förekomma deri ända till 20 procent, men
enligt Payens undersökningar är det endast en ringa mängd, som finnes
verkligt förenad med kautsjut, medan större delen är mekaniskt innesluten i
dess porer och i följd af kautsjuts elasticitet småningom framkommer till
ytan, der det bildar ett hvitaktigt, mjöligt öfverdrag. Behandlar man
vulkaniseradt kautsju med vätskor, som lösa svafvel, kan man bortskaffa det
mekaniskt inneslutna svaflet, så att endast 1 eller 2 procent deraf stanna i
kautsjut.
Vulkanisering af kautsju tillgår sålunda, att vanligt kautsju blandas med
7 till 10 procent svafvel, knådas dermed och upphettas till 130 eller 150°.
Andra metoder finnas äfven; så t. ex. kan man nedsänka kautsjut i smält och till
130-135° upphettadt svafvel, hvari det får ligga 2-3 timmar, då
vulkaniseringen eger rum under utveckling af svafvelväte. För öfrigt kan man
nedsänka kautsjut i en blandning af kolsvafla och klorsvafvel eller en lösning af
svafvellefver.
Tillverkningen af de så kallade gummigaloscherna, kautsjuindustrins
förnämsta handelsartikel, försiggår på följande sätt. Kautsjut blandas till sin
dubbla vigt med svafvelblomma, krita, barythvitt, kimrök o. s. v. och
utvalsas till plattor. Massans stora klibbighet gör det möjligt att öfver lästen
sammanklibba de efter schabloner utskurna styckena och slutligen äfven på
samma sätt fästa sulan under dem. Galoscherna öfverstrykas derefter med
kautsjufernissa, hvarpå de, ännu allt jemt öfver lästen, vulkaniseras genom
upphettning i luftbad.
Härdningen eller horniseringen af kautsjut, hvilket genom detta
förfaringssätt förvandlas till en fast brun eller svart massa, kallad ebonit,
är en förändring af vulkaniseringen genom tillsats af vid pass 80 procent
guttaperka, schellack o. d., om hårdheten och spänstigheten skola ökas, i
annat fall af krita, gips, lera, bränd magnesia, baryt, tungspat, mineralfärger,
spetsglans, svafvelbly, tjärasfalt o. s. v. Eboniten erhåller sina utmärkande
egenskaper genom den riktigt blandade massans behandling med öfverhettad
vattenånga af 4-4 1/2 atmosferers tryck i ett hermetiskt slutet kärl. Han får
derigenom sin svarta färg, blir hård och mer eller mindre elastisk, om än
aldrig i samma grad som det rena eller vulkaniserade ämnet, är oemottaglig
för hett vatten och andra lösningsmedel och antager en glänsande polityr.
Hans vidsträckta användbarhet ha vi redan sett af listan på de deraf
tillverkade föremålen. Egendomlig för eboniten är hans förmåga att utveckla
stora mängder elektricitet, när han gnides med ett skinn, ull eller dylikt. Han
begagnas äfven derför företrädesvis till elektriska apparater, skifvor till
elektricitetsmaskiner och dylika föremål. Till ebonit användes blott det billigare
indiska kautsjut. Ett med eboniten nära besläktadt ämne är parksinet, som
först förekom på utställningen i London 1862 och der väckte uppseende. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
