Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Logarfningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LOGARFNINGEN.
443
verka för länge, kan sträcka sig till sjelfva
läderhuden. Den äldsta metoden att borttaga hår
och som ännu i dag, ehuru med större omsorg och
försigtighet än förr, användes, är hudarnas kalkning,
d. v. s. deras blötning i kalkmjölk, hvilken
försiggår i särskildt för detta ändamål inrättade
kar, s. k. kalkkar. Hudarna, flitigt genomarbetade,
förblifva allt efter sin tjocklek liggande i kalkkaren
14-21 dagar, ända tills de äro gara, d. v. s. tills
håren med lätthet lossna; man lägger dem först i det
svagaste karet, d. v. s. i det, som innehåller den
svagaste kalkmjölken, och öfvergår så småningom till
starkare kar. Ger man kalken en tillsats af aska,
uppkommer i massan, liksom vid såpkokning, kaustikt
kali, hvarigenom hon blir mera frätande. En ännu
kraftigare verkan, och som derför endast bör användas
under några timmar, har den kalk, som begagnas
till rening af lysgas, derför att han innehåller
kalksvafvellefver och cyankalcium, två starka
hårutrotningsmedel. För att ur huden aflägsna kalken,
som skulle vara till stort hinder för den följande
inverkningen af garfämne! samt, om han finge stanna
qvar, ha till följd, att lädret blefve hårdt och fullt
af sprickor, lägger man hudarna 6-8 dagar i duf-,
höns- eller hundträck, genom hvars ammoniakhalt kalken
förvandlas till lösliga kalksalter. På senare tiden
har man här och der föredragit att utdraga kalken
medelst en svag syra (saltsyra). För öfrigt använder
man nu mera kalkning nästan endast för tunnare hudar,
hvaremot man för tjockare, i hvilka kalken skulle
för djupt bita in sig, föredrager smultning.
Man borttager äfven stundom håren genom ett i
kemiskt hänseende alldeles motsatt medel, nämligen
genom syror, hvilket visserligen är kostsammare,
men mindre menligt för huden. Kalmucker och tatarer
begagna till detta ändamål sur mjölk. Våra logarfvare
blanda i särskilda kar korngröpe eller hvetekli,
surdeg och hett vatten till soppor af olika styrka,
i hvilka hudarna nedläggas och, allt under det de
gå från svagare till starkare kar, väl genomarbetas,
tills de släppa håren.
Yid smultning lägger man de våta hudarna hvarf tals,
så att alltid två köttsidor ligga emot hvarandra, i
kar eller lårar (smultlårar), som kunna tillslutas,
eller upphänger dem i måttligt uppvärmda rum. Man
söker åstadkomma en lindrig förruttnelse, hvars
långsamma inträdande låter reglera sig derigenom,
att hudarna beströs med koksalt. Förruttnelsen får
likväl ej gå längre, än att hårrötterna och öfverhuden
uppluckras; hudarna måste derför minst två gånger
dagligen undersökas och de, som redan släpt
håren, uttagas.
Minsta faran för lädersubstansen är förknippad
med de två nyaste metoderna, hudarnas behandling
med vattenånga och den så kallade kalla smultning e
n. Man lägger eller hänger dem i väl tilltäpta kamrar
eller kistor, i hvilka man nedifrån inleder ånga,
hvarvid tillses, att en jemn temperatur af 20-27°
C. bibehålles. Att reglera ångans tillträde är det
enda försigtighetsmått, som härvid behöfver iakttagas;
detta är dock af vigt, ty finge ångan inströmma till
sådant öfvermått, att hon i form af sjudhett vatten
af-satte sig på hudarna, skulle man i stället för
läder erhålla lim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
