Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färdigberedningen - Juftläder, saffian, marokäng o. s. v. - Hvitgarfning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medelst maskiner klufna eller spaltade i tunnare
skifvor, som först derefter fullständigt genomgarfvas
och af hvilka man, enär de äro mycket smidiga,
erhåller ofvanläder och dylikt. Äfven till lackering
användes gerna sådant spaltadt läder, då de på
konstgjord väg bildade ytorna i allmänhet lättare än
den naturliga narfven taga åt sig lackeringen. Till
och med får- och getskinn spaltas, och dessa mycket
tunna stycken användas dels till handskar, dels till
bokbindar- och portföljmakararbeten o. s. v. De
maskiner, som åstadkomma det skenbart omöjliga
att af en tunn, våt hud göra en ännu tunnare utan
att skära hål uti henne, måste naturligtvis arbeta
mycket noggrant. De äro försedda med två valsar,
som stå så långt ifrån hvarandra, att huden jemnt
får rum emellan dem; i det de vrida sig åt motsatt
håll, framskjuta de henne långsamt till en helt nära
liggande skarp klinga, som under snabba rörelser fram
och tillbaka arbetar i hudens inre, medan af de skilda
halfvorna den ena föres ofvanför, den andra nedanför
klingan. Den ena af valsarna består af flera stycken,
af hvilka hvart och ett för sig kan gifva efter,
så att, om någon ojemnhet skulle förekomma i huden,
detta ej utgör något hinder, enär afståndet mellan
valsarna på detta ställe af sig sjelft
vidgas. Ett mindre skinn, t. ex. ett fårskinn,
spaltas af maskinen på omkring två minuter, under
hvilken tid knifven gått 2 000-3 000 hvarf fram och tillbaka.
Fig. 292, 293. Krusbrädet.
Juftläder, saffian, marokäng o. s. v. Det bekanta
ryska juftlädret, som dock nu mera äfven
annorstädes eftergöres, garfvas med videbark, som
afkokas i vatten; i den ännu varma lagen läggas de som
vanligt beredda och svalda hudarna samt genomarbetas
dagligen två gånger en half timme, hvarmed fortsattes
i två veckor. Skinnen färgas derpå antingen röda
eller svarta, genomdränkas derefter från köttsidan med
näfverolja, som ger dem den egendomliga lukten, och
insmörjas sedan med trän. Det danska handskskinnet,
hvilket beredes af lam-, get- och renskinn, behandlas
äfven med garflag af videbark. Till saffian, marokäng
o. d. fint färgadt läder begagnas som garfmedel för
det mesta sumack eller galläplen; de tunna skinnen
taga så lätt åt sig garfämnet, att sjelfva garfningen
blott varar några få timmar. För att likväl försäkra
sig om, att garfämnet på ett likformigt sätt intränger
uti dem, går man till väga på följande sätt. De
våta skinnen hopsys så, att hvart och ett bildar en
vattentät säck med en helt liten öppning. Dessa säckar
fyllas med ett starkt sumacksextrakt och uppblåsas
sedan, tills alla veck försvunnit, hvarefter öppningen
genast hopsnöres med segelgarn. De blåsformiga
kropparna kastas nu i ett stort, grundt kar, som
innehåller hett vatten jemte litet sumackslösning,
och sedan de under ständig omröring här fått ligga
omkring tre timmar, är garfningen fulländad.
Hvitgarfning. Detta särskilda garfningsslag som
är enklare, men också fordrar mera uppmärksamhet än
logarfningen, innefattar i sin första afdelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
