Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgkonstens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
granatäplet och fröna af en egyptisk acacia, jern- och kopparvitriol samt alun.
Bland romerska jordbruksväxter finna vi, med undantag af saffran, hvilken
dock mest användes som krydda, inga färgväxter. I Dioskorides’
växtförteckning märkas deremot: vejde, kräpp, färgkulla, alkanna, saffran och lafvar.
I de äldsta tiderna synas rödt, hvitt och svart varit de enda färger, som
användes till klädningstyg; först mycket sent, i samma mån färgkonsten allt
mer utbildades, tillkommo blått, gult och andra färger. I orienten erhöll hon
sin största omvårdnad, och allt ifrån Tyrus’ blomstringstid voro hennes alster
högt skattade i hela den civiliserade verlden. Särskildt voro perserna och
syrerna kända för sin skicklighet deri; som hennes hufvudsäte ansågs dock
från slutet af den gamla ända till långt in i den nyare tiden Mindre Asien
eller levanten. Här öfvergick äfven det hos de gamla rådande bruket att
genom drägtens färg beteckna olika rang till muhamedanerna, bland hvilka
grönt är utmärkande för profetens familj och den gröna turbanen hadsjins
eller mekkapilgrimens hederstecken. På samma sätt är det i Ostindien ännu
i dag noga föreskrifvet, hvilka färger så väl de olika kasterna som de
särskilda graderna inom dem skola bära, äfvensom huru färgerna skola vara
sammanstälda. De europeiska fabrikanterna känna mycket noga dessa regler
och ha särskilda mönsterböcker derför.
Äfven hos folk med en civilisation, som utbildat sig fullkomligt
oberoende af den gamla verldens, har man funnit färgkonsten som medel
till drägtens försköning mer eller mindre utvecklad. Perus och Mejicos gamla
invånare förstodo sig förträffligt derpå, och Cortez sände kejsar Karl V från
Mejico färgade tyg, hvilkas skönhet väckte uppseende. Nordamerikas
indianqvinnor förstå likaledes att gifva de bastfibrer och snören, hvarmed de
utsmycka mokassinerna och buffelhudarna, en mycket prydlig färg. Som
färgämnen begagna de röd lera, gulholts, quercitron, blåbär, galläple o. s. v.
Infödingarna på Australiens öar färgade på många sätt sin ursprungligen af
bark till ett slags tyg utbultade »tapa», innan de ännu kände till
bomullen. På de ostindiska öarna står färgkonsten högt, ehuru i dag på
samma punkt som för tusen år sedan. De ställen af mönstret, som man
önskar gifva en annan färg – heter det i en beskrifning öfver den
gammalindiska färgkonsten – beläggas med mastix, hvilken ej löses hvarken af kalla
eller varma färger. Doppas nu tyget i färgen, upptages det enfärgadt
derutur; men för att få flera färger behöfver man blott upplösa mastixen i en
särskild vätska, hvarefter tygets grundfärg, som bibehållit sig under
beläggningen, åter framträder.
Malajerna på Java, Sumatra och Bali färga ännu i dag på detta sätt sina
saronger eller höftkläden och förstå att gifva denna sin förnämsta beklädnad
de prydligaste mönster. En resande har nyligen beskrifvit förloppet på
följande sätt. Arbetaren upphänger tyget, som skall färgas och målas, på en
enkel ställning och börjar med ett litet fint kopparrör, hvilket som en penna
utlöper i en spets, teckna figurer på den hvita duken. Bredvid honom står
ett fyrfat, i hvilket ett för detta ändamål tillblandadt vax hålles flytande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
