Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgkonstens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På kopparröret finnes en liten behållare, liknande ett piphufvud, som fylles
med det flytande vaxet, hvilket afrinner genom röret och medelst en tryckning
af fingret ledes ut på tyget. Här täcker det alla de ställen, som vid första
färgningen ej skola antaga ny kulör, utan bibehålla grundfärgen. Mönstret
måste naturligtvis uppritas och täckas alldeles lika på båda sidor, så att
färgen ej tränger igenom från någondera; härigenom blir arbetet ännu
besvärligare och långsammare. Teckningen sker helt och hållet på fri hand; det
oaktadt kan man ej nog beundra det ovanligt säkra ögonmåttet och de
smakfulla arabeskerna. Sedan teckningen är verkstäld öfver hela tygstycket och
på båda sidorna, sker neddoppningen i färgämnet. Då tyget fullkomligt tagit
färgen, borttages vaxet, och väfven visar sig nu tvåfärgad med en mörkare
botten, på hvilken de af vaxet skyddade ställena framstå med tygets
ursprungliga färg. Hela detta förfaringssätt måste dock upprepas hvar gång, en
ny färg skall anbringas, och häraf kan man göra sig en föreställning om
omständligheten och dyrheten af detta slags färgning. De vackraste och dyraste
sarongerna komma från det östra Java, från Samarang, Surabaya, Solo m. fl.
ställen, och man erhåller derifrån verkligen förvånande arbeten af detta slag.
Som bekant, ersätter tatueringen hos många folk både kläder och
utsiring. Äfven hon är ett slags färgning, som utföres på kroppen sjelf;
med spetsiga, kamlika instrument stickas nämligen små hål i öfverhuden,
hvarefter hon ingnides med ett färgande pulver.
Sannolikt först i 12:e eller till och med så sent som i 13:e århundradet
kom skönfärgningskonsten, hvilken genom barbarernas infall nästan helt
och hållet gått ut i vesterlandet, från orienten dit tillbaka och först till
Italien, så framt ej, hvilket dock ej låter bestämdt bevisa sig, morerna redan
tidigare infört henne i Spanien. För det senare antagandet tala mycket de
praktfulla, moriska väfnader, man ännu har i behåll, samt palatsens och
moskéernas smakfulla, i rik färgprakt glänsande utsiringar (arabesker). Firenze
och Venezia blefvo snart framför andra städer berömda för sina färgerier.
En borgare i den förra staden lärde sig i 13:e århundradet i Mindre Asien
konsten att af lafvar bereda färger, införde henne i sin fädernestad och
beredde derigenom denna omätliga fördelar. I Venezia utkom 1548 det första
arbetet öfver färgkonsten, Pliethos »färgarkonst» af Joan ’Ventura Rosetti.
Denna bok, som beskrifver, huru man skall gå till väga för att på kläde,
ylle, siden och linne anbringa så väl varaktiga som ovaraktiga färger, väckte
stort uppseende och bidrog ej litet till den lifaktighet, som snart förspordes
inom färgaryrket. Sin första uppblomstring erhöll det i Flandern, redan
berömdt för sina ylle- och linneväfverier, och utbredde sig derifrån öfver
Europas öfriga länder.
I Tyskland egnade det mäktiga hanseförbundet äfven denna yrkesgren
stor uppmärksamhet och inkallade först från Italien och sedan från
Nederländerna skickliga färgare för att i konsten undervisa de inhemska
yrkesmännen. Dessa bildade redan nu särskilda skrån, så i Augsburg 1390,
i Nürnberg, Ulm, Stuttgart och Reutlingen 1377.
Färgarna och garfvarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
