Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Färgkonstens historia
- Färgkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utmärkte sig i slaget mot grefve Ulrich af Würtemberg, sonen till den gamle
Eberhard der Greiner eller Rauschebart,
såsom Uhland sjunger:
De garfvare, hur tappert de garfvat efter sed!
De färgare, hur röda de färgat äng och hed
Med början af 15:e århundradet sönderföll färgarskrået i två afdelningar,
den första omfattande vejde-, klädes- och rheinfärgarna, den andra svart-
eller slätfärgarna. De senare delade sig 1418 åter i skönfärgare och slät-
eller linnefärgare. Men 1595 skedde på flera ställenen förening af samtliga
färgare till ett enda skrå, svart- eller skönfärgarnas, så t. ex. i
kurfurstendömet Sachsen, der en holländare, vid namn Smit, i medlet af 16:e
århundradet i Gera anlagt det första skönfärgeriet. England erhöll den första
undervisningen i denna konst från Flandern, hvarifrån Edvard III införskref
sakkunniga färgare. Deras undervisning bar frukt, och redan 1472 var
färgarskrået i London så talrikt, att det i milisen utgjorde ett särskildt kompani,
hvilket Edvard IV hugnade med ett eget vapen, som det ännu i dag bär,
liksom det ännu har sin låda i sitt gamla hus vid Downgate-Hill.
Amerikas upptäckt hade ett utomordentligt inflytande på denna industri,
särskildt derigenom, att en mängd de kostbaraste nya färgstofter, såsom
kocheniljen, bresiljan, blåholtsen, quercitronen, orleanan m. fl., kom i
handeln. Upptäckten af sjövägen till Ostindien bidrog ej mindre till en ökad
och billigare åtkomst af den dittills mycket dyra indigon. Då emellertid
vejdeodlarna genom dess införsel ansågo sig ha lidit intrång i sitt förvärf,
hade det ädla färgämnet att kämpa med de största hinder; en förordning af
drottning Elisabeth förbjöd det till och med rent af som »djefvulstyg». Först
under Karl II, 1661, blef det åter till införsel tillåtet. Deremot tog
»purpurfärgningen» med kochenilj en oväntad fart, då 1650 holländaren Cornelius
Drebbel utbytte alun mot tennsalt och anlade ett storartadt, på denna
uppfinning grundadt färgeri i London. En landsman tillhonom, Adriaan
Brouwer, införde 1667 yllefärgning i England. Färgning med quercitron och
turkiskt rödt fick först i slutet af 18:e århundradet insteg i detta land,
förnämligast genom Bancroft, hvars verk öfver färgning (1790) utgör den nyare
färgkonstens grund.
I Frankrike började färgerierna först under Ludvig XIV höja sig, då
Colbert genom d’Albo lät utarbeta och 1669 till efterlefnad påbjuda en
förträfflig färgeristadga. När sedermera vetenskapsmännen skänkte denna
slöjdgren sin uppmärksamhet och en armener, Joannes Althen, 1762 i
Frankrike införde krappodlingen och der undervisade i konsten att färga med
turkiskt rödt, fick yrket i detta land en så stor både yttre och inre utveckling,
att Frankrike snart i konstens praktiska utöfvande gick i spetsen för alla
andra länder.
Färgkonsten. Med färgning förstås konsten att på trådämnen och deraf
tillverkadt garn eller tyg varaktigt fästa färgstofter, och detta ej blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 18:21:54 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/uppfinn/5/0496.html
