Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgämnen ur djurriket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fastklibbas dervid. Den bästa sorten kochenilj är zaccatillan; den odlade
kallas med ett allmänt namn grana fina, medan den vilda, grana
sylvestra, har ett mindre värde.
Kaktussköldlusens vackra röda färgämne kallas karmin och erhålles
genom behandling med sprit. Årligen komma öfver 30 000 centner kochenilj
i handeln. Då ett skålpund innehåller ungefär 60 000 till 70 000 dödade
insekter, måste den nämda massan räkna 180 000 till 210 000 millioner sådana.
På senaste tiden ha nopalerierna börjat nedläggas, då behofvet af
karmin allt mera aftager. Till vissa ändamål, t. ex. till målning, kan dock
kocheniljen svårligen ersättas af något annat färgämne.
En ostindisk anförvandt till honom är lacksköldlusen, coccus lacca, som
ej blott lemnar gummilackan m. fl., utan äfven en vacker röd färg, hvilken
förekommer i handeln som lac-lac eller mera omsorgsfullt beredd som lac
dye. Han användes dock nu mera föga, då man äfven för honom har
andra billigare och bättre färger. Förr erhöll man från kermessköldlusen, coccus
ilicis, som längs medelhafskusten lefver på skarlakanseken, ett dyrbart rödt
färgämne, som redan de äldsta folken begagnade jemte purpurn. Man
insamlade honorna, torkade dem i solen och förde dem i handeln under namn af
alkermes eller kermesbär. Nu mera användas de i södern blott till
hemfärgning. Det finnes ännu andra arter af sköldlöss, som gifva röd färg
och derför på vissa trakter insamlas.
I forntiden skattades ingen färg högre än purpurn. Blott fenicerna
förstodo att framställa honom i hans högsta fullkomlighet, och Tyrus utförde
purpurfärg till alla verldens delar, der han uppvägdes med guld. På kejsar
Augustus’ tid kostade i Rom ett skålpund purpurfärgadt ullgarn 450 rdr.
Hvaraf den tyriska purpurn bereddes, känner man nu ej längre. Plinius
berättar, att han skulle vara ett alster af en hafssnäcka, purpursnäckan; men
man har ännu ej lyckats påträffa någon musla, som lemnar en varaktig
färg, motsvarande de gamlas beskrifning. Anmärkas bör härvid tillika, att
purpurn ej, som man ofta antager, är en ljusröd, utan en mörk violett färg.
Den färglösa saften af åtskilliga arter af vindelsnäckan skall dock under
solljusets inverkan frambringa en sådan. I detta hans bildningssätt torde äfven
orsaken till purpurns höga värde ligga; ty då solljuset alstrat honom, hade
det ingen vidare inverkan på honom, medan, som bekant, de bästa färger
eljest blekas af solen. Då blott de rikaste och förnämaste kunde kläda sig i
purpur och slutligen de romerska kejsarna togo honom uteslutande i anspråk
för sin räkning, blef han tecknet på den högsta värdigheten. »Kasta bort
purpurn!» säger Verrina till Fiesco; »den förste, som bar honom, var en
mördare och begagnade honom blott för att i denna blodfärg dölja fläckarna
efter sitt dåd.» Som man ser, kände ej heller Schiller purpurns verkliga färg.
Till färgämnena ur djurriket hör äfven sepian, som fås af ett blötdjur.
Hon är en brun vätska, som djuret förvarar i sin bläckblåsa och utsprutar
för att grumla vattnet, då det förföljes af en fiende. Vätskan är som brun
målarfärg värderad. Från djurriket härstammar slutligen äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
