Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgämnen ur växtriket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1715 förde Barham det från Centralamerika till Vestindien, der det med
otrolig hastighet utbredde sig öfver stora landsträckor. Blåholtsen är tyngre
än vatten. Alla sorters färgträn undergå en förberedande behandling på
särskilda raspmaskiner, campecheträet derjemte äfven en flera veckors
jäsning. Till färgträn räknas ytterligare det ostindiska sandelträet af
pterocarpus santalinus, hvilket, malet till pulver, ger det röda färgämnet
santalin, äfvensom camträet och barträet, båda från Afrika och liksom det
förstnämda gifvande ett rödt färgämne.
Vejde, isatis tinctoria, är en i nästan hela Europa vildt växande ört,
tillhörande familjen cruciferae och hvars blad innehålla ett blått färgämne,
för hvars skull man sedan långa tider tillbaka odlat honom. Innan den äkta
indigon var känd, lemnade vejden ämnet till den vackraste och mest omtyckta
blå färg, man då egde. Redan grekerna kände denna hans egenskap; hos
romarna heter han, enligt Plinius, äfven glostum efter ett galliskt ord.
Enligt en förordning af Karl den store skulle vild vejde (då kallad evaisda)
på samma sätt som krapp insamlas och inlemnas till de kejserliga
väfverierna. De första uppgifter
om vejdeodling i Schwaben äro från 1276;
1290 sådde Erfurts borgare
vejdefrön, som sinnebild af sin
hufvudnäring, på de ställen, der
röfvarriddarnas af dem nedbrutna borgar
stått; odlingen och tillgodogörandet
af denna färgväxt drefvos för öfrigt
af dem i så stort omfång, att de
öfver allt i tyska riket kallades
»vejdejunkrarna». I början af 17:e
århundradet drefvo ej mindre än 300 byar
i Timringen vejdeodling, hvilken gaf
en högst betydande afkastning. Men då indigon kom från Ostindien, sjönk
denna näringsgren, trots alla förbud, mycket hastigt. Förgäfves sökte först
Josef II af Österrike och sedermera Napoleon I på kontinentalsystemets
tid åter höja vejdeodlingen. Den senare utsatte ett pris af 500 000 franc
(350 000 rdr) för uppfinningen af ett lönande sätt att bereda indigo af vejde.
Ännu i dag har dock ingen vunnit detta pris, ty 1 centner vejde lemnar
knapt 35 ort indigo. Vejdeodlingen drifves nu också endast obetydligt på
ett och annat ställe, t. ex. i Timringen, Franken, Schlesien o. s. v.
Såsom redan är nämdt, innehålla vejdebladen samma färgämne som
Ostindiens och Amerikas indigoväxter, nämligen indigot eller indigotinet,
men i 30 gånger mindre mängd än dessa. Af vejde bereddes likväl förr de
vackra färgblandningar, hvilka under namn af persiskt blått voro berömda
och i synnerhet hade stark afsättning i levanten. I handeln kommer vejden
antingen i knippor af den torkade växten eller i små, runda, kägelformiga
Fig. 319. Vejdeörten (isatis tinctoria).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
