Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgämnen ur växtriket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta gick dock ingalunda så lätt för sig; liksom vid införandet af många
andra utländska ämnen, reste sig äfven här fördomen och egennyttan mot den
utländska »djefvulsfärgen». Så kallas nämligen indigon ännu i en 1577 från
Frankfurt utfärdad kejserlig polisförordning, hvari han strängt förbjöds. I
synnerhet arbetade vejdeodlarna ifrigt deremot, hvartill de särskildt togo sig
anledning af den omständigheten, att indigon löstes i koncentrerad
svafvelsyra, hvilken af okunniga färgare ej blifvit behörigt neutraliserad, i följd
hvaraf månget vackert tygstycke förstördes. Sålunda förbjöd bland andra
länder Sachsen 1650–53 vid dödsstraff bruket af indigo. I Nürnberg måste
färgarna en gång om året högtidligen med ed förbinda sig att ej använda
något »djefvulsöga», såsom indigon der kallades. I Frankrike erhöllo
färgarna först 1737 tillåtelse att begagna hvilka färgämnen de behagade. Nu
förbrukar Europa årligen för 160 till 200 millioner rdr indigo till färgning af
ylle, bomull, linne och siden, mera sällan till målarfärger.
Sedan 1783 odlas indigo i Ostindien af engelsmännen; i Bengalen uppgår
den dertill använda jord vidden till 800 000 tunnland. Man antog förut
allmänt, att indigon kommit till Amerika genom spaniorerna; men Humboldt
har bevisat, att han redan förut var inhemsk der. De gamla aztekerna
målade med denna färg och hade gifvit växten namnet »xiuhquilpitzahuac».
Lopez de Gomora, en af Columbus’ följeslagare, beskref det blå
färgämnet, som kort derefter började användas till det ännu i Mejico allmänt
brukliga bläcket. Sannolikt kommo dock tidigt ostindiska indigoplantor till
Amerika. År 1699 infördes indigoodlingen i Carolina; frön deraf hade från
Hindustan kommit till Antillerna, hvilkas guvernör Lukas deraf sände prof
till sin dotter i Carolina, som var en stor blomsterälskarinna. Efter flera
misslyckade försök lyckades det henne att få växten både att blomma och
gå i frön. Guvernören sände henne nu en skicklig indigoberedare. På detta
sätt fick Carolina sin första indigo. Alla ville nu odla indigo; inom några
år kunde man sända 235 000 skålpund till England, och före utbrottet af
1775 års krig uppgick utförseln till 1 292 000 skålpund. I Egypten infördes
indigoodlingen på 1820-talet af Mehemed Ali, och ryska regeringen har sökt
göra henne inhemsk i Transkaukasien.
Indigoblått finnes ej färdigt i växten, utan bildas först af det i saften
befintliga ämnet indikan medelst jäsning, men, när torkade växter användas,
genom maceration; det förra förfaringssättet är det vanligaste. Indigon
kommer i handeln i form af små tärningar eller äfven i af långa, platta stycken
och inpackad i kistor eller seroner (säckar af färska djurhudar).
Det ges många olika sorter och afarter deraf. Utom blått innehåller
indigon äfven ett rödt och ett brunt färgämne och kan dessutom förvandlas
till ett gult, pikrinsyra. På mängden af det blå färgämnet beror dock helt
och hållet hans värde; för bestämmande af denna mängd har man många
olika prof (indigoprof). Samma färgämne innehåller äfven indigobohvetet
eller den kinesiska indigon, polygonum tinctorium, en ettårig växt af
polygoneernas familj. Han härstammar från Kina, der han sedan urminnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
