Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgämnen ur växtriket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tider odlats för sitt färgämne, och infördes 1835 till Frankrike och 1838 till
Tyskland. En mängd försök har gjorts dermed; men med indigon har han
dock ej kunnat täfla. Af 1 000 skålpund af den kinesiska indigoväxtens
friska blad erhåller man endast omkring 7 1/2 skålpund indigo.
Bland de växter, som lemna gult färgämne, bör först nämnas den i hela
Europa inhemska vaun, reseda luteola, en tvåårig växt af resedaceernas
familj. I sin öfre del, i synnerhet i de öfversta bladen och frukthylsorna
innehåller han luteolinet, hvilket lemnar en ren och glänsande färg, som i
luften förändras mindre än andra färger. Det fordrar ingen annan beredning,
än att de torkade växterna kokas med utspädd svafvelsyra. Nu mera, då
man eger bättre gula färger, användes vaun ej mycket. Likartade färgämnen
innehållas äfven i bohvetehalmen, af polygonum fagopyrum, i ginst,
genista tinctoria, och i ängsskäran, serratula tinctoria, alla förr mycket
använda i färgerierna, men nu nästan fullkomligt utträngda af mera gifvande
färgväxter.
Gulholts är de fasta vedtågorna af det i Vestindien och Brasilien
inhemska färgmulbärsträdet, morus tinctoria, hvars färgämne, morinet,
användes till gul- och brunfärgning af ylle. I sidenfärgning och kattuntryck
användes det ej blott till att färga gult, utan, emedan gulholts ej skadas af
svafvelsyra, äfven till att färga grönt. De i Nordamerikas skogar växande
färgekarna, quercus tinctoria och nigra, innehålla quercitronen, ett af
 |
| Fig. 321. Beredning af indigo i Bengalen. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
