Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjärfärgerna - Anilinfärger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjligt att framställa dem hvar för sig. Hvad som öfverdistillerar mellan
80–120° är den vätska, som i handeln förekommer under namnet benzol eller
benzin och bildar utgångspunkten för tillverkningen af anilinfärger. Det
utgöres dock ej af rent benzol, utan innehåller äfven ansenliga mängder
toluol, och desto större, ju högre värmegraden varit under distilleringen, ty
rent benzol kokar vid 81° och toluol först vid 111°. Denna blandning är
emellertid för färgberedningen ej skadlig; tvärtom har man funnit, att för
framställning af anilinviolett och anilinrödt en blandning af 30 procent anilin
och 70 procent toluidin är det fördelaktigaste råämnet. Toluidin bildas ur
toluol på samma sätt som anilin ur benzol. Af alla dessa ämnen var anilinet
det först kända; af denna orsak har äfven hela detta stora färgrike i dagligt
tal erhållit namnet anilinfärger, ehuru man nu mera derunder äfven inbegriper
många färger, som framställas ur andra föreningar.
Anilinfärger. I det följande förstå vi härunder blott de färger, som
verkligen framställas ur anilin eller rättare ur anilin och toluidin. Färgkemisten
begagnar sig dervid af en handelsvara, den s. k. anilinoljan, hvilken redan i
mer eller mindre grad består af den nämda blandningen och erhållits ur
benzolet derigenom, att man först medelst salpetersyra förvandlat det till
nitrobenzol och derefter genom reducerande medel, såsom zink eller väte (genom
tillsats af jern och starkt utspädda syror), förvandlat det senare till anilin.
I rent tillstånd är anilinet en färglös olja, som i luften småningom färgas
röd eller svart och först stelnar i en köldblandning af eter och fast kolsyra.
Det bryter ljuset utomordentligt starkt, men är nästan alls icke elektriskt
ledande. Dess lukt påminner om färsk honung, smaken är kryddartad och
brännande. I vatten är anilinet blott föga lösligt; deremot löses det med
lätthet i feta ämnen, eteriska oljor, eter och alkohol.
En engelsk kemist, Perkins, erhöll 1856 vid behandling af anilin med
oxiderande ämnen en svart massa, som löste sig med violett färg. Detta var
anilinviolett, som sedermera bragtes i handeln som violettliquor och var
den första af tjärfärgerna, som fick någon praktisk användning. I början
syntes dock det höga priset (ett skålpund kostade 1 200 rdr) göra all tanke
på dess användning som färgämne omöjlig. Uppfinnaren tvekade derför äfven
att försöka en fabriksmässig tillverkning deraf. Några franska fabrikanter
deremot, bland andra Poirrier et Chappat Fils, vågade likväl försöket
med någon ändring af Perkins’ metod och lyckades. Största svårigheten
var nu blott att framställa anilinet; detta ämne var visserligen välbekant
för kemisterna, men ännu ej föremål för industriel beredning. Att det kunde
erhållas ur nitrobenzol, hvilket redan på tretiotalet i små mängder framstälts
som konstgjord mirbanolja, var visserligen en fingervisning, men otillräcklig,
då en fabriksmässig beredning af nitrobenzol först måste skapas. Emellertid
hade dock färgfabrikanterna härigenom blifvit visade till den rätta källan,
gasverken, som i outtömlig mängd lemnade tjäran. Ur tjäran bereddes benzol
och anilin. Sedan man lyckats på ändamålsenligt sätt åstadkomma dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
