Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgämnets förening med tågan - Betorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lintågan i lärftet. Allt efter färgernas varaktighet på tyget skiljer man mellan
äkta och oäkta färger; de förra motstå inverkan af ljus, luft, vatten, tvål,
alkaliska vätskor och svaga syror, de senare icke eller endast till en del.
Men klorens och den koncentrerade salpetersyrans blekande förmåga kunna
ej ens de mest äkta färger motstå.
Betorna. Då betorna förena sig med tågan, förblifva de antingen
oförändrade eller undergå en sönderdelning; men i båda fallen åstadkomma de en
fällning af färgämnet på spånaden eller tyget, på samma sätt som en fällning
bildas, då de tillsättas en lösning af färgämnet. Denna förening af
färgämnet och betan eller blott den verkande beståndsdelen deri ingår derefter i sin
tur i följd af den kemiska frändskapen den närmaste förening med tågan.
Som vi redan nämt, kunna betorna, äfven kallade mordants, till sin natur
vara mycket olika; till färgens fästande på tågan användas derför också i
färgerierna dels oorganiska, dels organiska ämnen, dels föreningar af båda.
Ett hufvudvilkor är dock alltid, att de hvarken få skada färgämnet eller
tågan, att de ega en bestämd frändskap till dem båda och slutligen att de låta
lätt använda sig.
De vigtigaste betorna ur mineralriket äro: lerjordssalter, jernoxid,
tennsalter, vismutoxid och kromsalter. Af organiska ämnen användas som
färgbetor: ostämne (kasein), ägghvita (albumin), gluten, lim, garfsyra, oljsyra och
glycerin. Dertill komma ännu de så kallade hjelpbetorna, hvilka förbereda
tågan för betans upptagande; de äro vinsten, salpetersyra och natronlut.
Lerjorden användes antingen som lerjordssalt, och detta är det vanligaste,
eller ock som syra. Alun, svafvelsyrad, salpetersyrad, ättiksyrad lerjord
(rödbetning) och kloraluminium tillhöra det förra, natronaluminat,
magnesiaaluminat (spinellbetning) och zinkoxidaluminat (gahnitbetning) det senare slaget.
Bland jernbetorna böra nämnas den ättiksyrade jernoxiden, hvilken mest
användes som jernbad eller svartbetning, det träsyrade jernet och de alkaliska
jernbetorna. Af de mycket använda tennbetorna begagnas mest tennsaltet
(tennklorur), det så kallade fysikbadet (äfven kalladt komposition, salt- och
salpetersyradt tenn), pinksaltet (tennklorid med salmiak) och tennsyradt
natron.
Bland de organiska betorna användes i synnerhet det i ammoniak
lösta ostämnet, blandadt med frisk kalklösning, till att fästa orseljen på bomull, ett
medel, som ej af något annat kan ersättas. Oljbetning användes blott i
krappfärgning till adrianopelrödt, medan den fasta föreningen mellan färgstoftet
och betan åstadkommes medelst garfsyra. Alla de öfriga organiska betorna
användas mera till tygtryck. Märkvärdigt är, att ett och samma
betningsmedel med färgämnet frambringar olika färgtoner på ylle, bomull och silke;
häraf synes äfven, hvilken kemisk frändskap dessa ämnen hafva till tågan.
Lika så frambringa äfven olika lerjordsbetor med samma färgstoft olika färgtoner på tyget, så
att alun ger en annan färg än ättiksyrad lerjord, och den
senare sjelf olika färger, allt efter som hon användes neutralt eller basiskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
