Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det praktiska förfarandet vid färgningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi se i fig. 327 .en sådan apparat afbildad. Kypen
C innehåller färgbadet, hvilket genom ångröret
V uppvärmes efter behof och genom röret E kan
förses med kallt vatten. Färgämnets kemiska
natur och den mörkare eller ljusare färg, man
Önskar gifva tyget, bestämma badets värmegrad
och utfärgningens tidslängd. Då hon är slutad,
urvrides garnet, tygen upphängas öfver bockar
till afdrypning och afkylning och bomullsväfvarna
ur-pressas. Vridmaskiner och centrifugaltorkmaskiner
lemna härvid god hjelp. Ylletyg måste utspännas för
att ej vid torkningen krympa. Efter utfärgnin-gen
tvättas och torkas alla tyg. Härmed är dock ej arbetet
afslutadt. Garnet och väfnaderna förete nämligen ännu
ej den renhet och skönhet i färg, de skola hafva;
i synnerhet är detta fallet vid krappfärgning. De
måste derför skönas. Sk ö ni n g eller a vi ve ring
verkställes genom förnyad betning med tennsalt,
klibad, såpa o. s. v. Vid applikationstryck på ylle,
siden och bomull sker aviveringen medelst ånga.
Ylle f är g ni n g fordrar som förberedande åtgärder
tvättning, urlakning, svallning (med het vattenånga),
blekning med svafvelsyrlighet och afsvafling (genom
sodalut). Med de flesta färgämnen förenar sig ullen
omedelbart, men färgen blir mattare och mindre
hållbar, om betning ej föregått.
För att bereda hvit ull bör ullen först dugtigt
tvättas med tvål och derefter endast svaflas. >At
hvita ylletyg ges derefter ett kritbad. Fina, hvita
ylleväfnader göras ofta blå med litet berlinblått,
eller ock tillsättes en ljusviolett färg för att täcka
ullens egen gulaktiga färgton. Detta är egentligen en
fysikalisk färgning, då hon ej afser att framställa,
utan tvärtom att förstöra en färg medelst dess
komplementfärg. Ullen uthärdar vid betningen beröring
med många fria syror, utan att dessa skada henne;
neutrala salter deremot, och i synnerhet tennsalter,
tål hon dock ej. Den för ylle brukligaste betan
är vinsyra, dels ensam, dels tillsammans med jern-
och kopparvitriol, alun och tennsalter. Denna beta
gör ullen mjuk och ger henne en gulaktig färg. Med
vinsten och alun betas nästan alla yllevaror, i
synnerhet för ljusa färger i grönt, gult, rödt och
brunt. Till svart- och gråfärgning begagnas vinsten,
jern- och kopparvitriol, till grå färg vinsten med
galläple och sumak, till sachsiskt blått och grönt
alun. Tennsalter i blandning med alun och vinsten
användas företrädesvis till skarlakansrödt, oxidulsalt
till gult, quer-citron och kochenilj. Jernsalter gifva
med blåholts lifliga blågröna och svarta färger. Till
yllefärgning väljer man helst organiska färgämnen,
men på senare tiden äfven kemiska.
Silkesfärgaren behandlar antingen vanligt råsilke
eller sådant, som genom sköljning och gummits
borttagande blifvit mjukt och glänsande eller
blekts. Det sistnämda är nödvändigt för att få riktigt
klara och vackra färger. Råsilke har större frändskap
till färgämnena än beredt silke och fordrar derför
färre och blott enkla bad. För att färgas hvitt
kokas silket i en tvållösning och svaflas, hvarpå det
Sköljes och vändes i löddrande tvålvatten; vanligen
tillsättes litet orleana eller orselj, indigoblått
eller kochenilj, af samma orsak som kocheniljen
blånas. Som betor för silkesfärgningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
