Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det praktiska förfarandet vid färgningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användas mest alun och fysikbad af tennklorid med
bresilja eller blåholts, men äfven tennklorur. Med
utmärkt framgång ha äfven anilinfärgerna blifvit
upptagna inom sidenfärgningen.
Bomullsfärgning Behöfver ej alltid föregås
af tvättning och blekning; till mörka färger kan
äfven oblekt garn tagas, om det blott blifvit
urkokt med potaska. Bomullsbetorna äro: alun,
ättiksyrad lerjord, jern- och kopparvitriol, sumak,
tennsalt, svafvelsyradt tenn, ättiksyrad kopparoxid,
ättiksyrad och träättiksyrad jernoxid och oxidul. Alla
färgstofter användas vid bomullsfär gnin g.
Linn e färgning en fordrar samma förberedelser som
den föregående, och med några afvikelser i betornas
sammansättning är äfven det öfriga förfaringssättet
liksom valet af färgämnen det samma.
Öfvergå vi nu till de särskilda färgernas anbringande
på de olika trådämnena, ha vi egentligen blott att
göra med fyra grundfärger, nämligen blått, rödt, gult
och svart; alla de öfriga äro bifärger, som uppstå
genom grundfärgernas blandning och förändring. Det
är emellertid naturligt, att man vid hvarje färgs
framställning går till väga på ett särskildt sätt,
hvilket beror så väl af trådens beskaffenhet som
deraf, om det är det ospunna ämnet, garnet eller
väfnaden, som skall bearbetas. Vi skola genomgå hvar
och en färggrupp för sig utan att dock ingå i några
tröttande enskildheter, hvilka fackmannen alltid har
tillfälle att annorstädes inhemta.
Blåfärgeriet använder företrädesvis följande
färgämnen: indigo, berlinblått, blåholts och de olika
slagen anilinblått. Som hjelpfärger komma dertill
orselj, kopparoxidhydrat samt molybdenblått. Indigo
är utan tvifvel det vigtigaste af dessa ämnen, hvarför
äfven indigo fä rgningen i viss mån kan anses som hela
färgkonstens grundval. Hon försiggår på två olika
sätt: antingen framställes kypblått genom reduktion
af indigoblått till indigohvitt och dess förnyade
oxidering på sjelfva tråden till olösligt indigoblått,
eller ock bildas sachsiskt blått genom indigons
lösning i svafvelsyra. Kypblått framställes medelst
reagentier under inverkan af alkaliska jordarter
och alkalier, hvarigenom indigoblått förvandlas till
indigohvitt. En lösning af indigohvitt i en alkalisk
vätska kallas en kyp. Allt efter som framställningen
försiggår med eller utan upphettning, talar man om
varm eller kall kyp; vid den förra eger jäsning rum,
hvarför han äfven kallas jäskyp. De kalla kyperna äro:
vitriolkypen, urinkypen, tennsaltskypen, arsenikkypen
och sockerkypen; varma kyper: vejdekypen och soda-
eller potaskkypen.
Vi skola nu taga de vigtigaste af dem i närmare
skärskådande. I den kalla vitriolkypen användes
jernvitriol (svafvelsyrad jernoxidul) till reduktion
af indigon; han består dessutom af bränd kalk samt
på indigoqvarn finmalen indigo och vatten; en del af
kalken kan ersättas af potaska eller soda. Den med
vatten eller lut af kaustikt kali fint rifna indigon
blandas i kypen med hett vatten, den bestämda mängden
kalk löses deri, hvarpå i varmt vatten löst vitriol
tillsättes under omröring. Med denna blandning fylles
kypen efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
