Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det praktiska förfarandet vid färgningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sachsiskt blått, upptäckt 1740 af bergsrådet Barth i
Grossenhain i konungariket Sachsen, framställes genom
lösning af indigo i rykande svtifvel-syra. Denna
indigokomposition upptages af ylle, men ur yllet
erhålles åter svafvelsyrad-indigo genom utlakning
med lösningar af kolsyrade alkalier. Den nu erhållna
lösningen kallas »utdraget blått» och användes vid
ylle- och silkesfärgning efter betning med alun
och vinsten.
Med blåholts och orselj eller persio ger man ylle
oäkta eller halfäkta färger; siden färgas blått med
indigo, berlinblått, blåholts och anilinfärger; äfven
mineraliskt indigo (molybdensyrad molybdenoxid) kan
med fördel användas till blåfärgning af siden. For
bomull och linne tillsättas kypen blåholts och
kopparvitriol, men hufvudsakligast berlinblått. Vid
färgning härmed tillgår så, att tyget först
likformigt betas med en jernoxidlösning och sedan
behandlas med en lösning af blodlutsalt, hvarigenom
den bekanta färgen berlin-eller parisblått bildas på
tråden. Franskt blått, som är det vackraste, erhålles
med rödt och gult blodlutsalt utan jernbetning. Med
berlinblått färgade yllevaror angripas af alkalier;
jernoxiden gör tråden skör äfven i linne-och
bomullsväfnader, hvarjemte han äfven ger garn och
tyg en viss kärfhet. De blekna för dagsljuset, men
återtaga i mörkret färgen.
Vid rödfärgning begagnas företrädesvis kräpp,
anilinfärger, orselj, bre-silja, lac dye, kochenilj
och murexid, den senare dock nu mera endast i några
vissa fall. Nästan alla dessa färgämnen kunna användas
till alla slags tågor. Vi gifva i det följande en
öfversigt af denna tekniska användning. Kochenilj
ger på ylle två praktfulla färger, karmosin
och skarlakan. Han af kokas med vinsten och
tennkomposition antingen i pulverform eller med
ammoniak; i detta bad kokas yllet, urtvättas och kokas
derpå åter i ett bad af kochenilj och tennklorid. Det
förra badet kallas uppkoket, det senare rödbadet. På
detta sätt uppstår skarlakan. Tillsättes orselj
i rödbadet, erhålles purpur eller skarlakan med
blåaktig brytning; karmosin fås genom betning med
alun och vinsten och derpå följande utfärgning i
rödbad. Alla skiftningar i rödt kunna genom passande
färändringar vid förfaringssättet framställas af
kochenilj. Lac dye, hvarmed ännu synnerligast i
England många yllevaror färgas, användes i ett bad
af gulholts, renad vkisten och tennkloridlösning,
hvari ullen kokas; derpå utfärgas hon i en lösning
af lac dye med saltsyra och tennklorur, utspädd
med vatten. På samma sätt tillgår yllefärgning med
kermesbär. Murexidrödt är svårt att frambringa på
ylletyg och användes hufvudsakligast till lysande
och granna brodérgarn. För detta ändamål lägges
det tvättade och sköljda garnet i en lösning
af koncentrerad murexid och derpå i ett bad af
qvicksilfversklorid och ättiksyradt natron. Den med
murexid erhållna röda färgen är mycket klarare än
kochenilj färgen och derjemte mindre ömtålig för
dagern än någon annan. Blott kaustika alkalier och,
i mindre grad, tvål skada honom, hvarför han ej tål
tvättning. I sidenfärgning har som rödt färgstoft
kartamin ur safflor ännu mycken användning, ehuru
det är så ovaraktigt, att det alls icke kan begagnas
för andra tygsörter. Innan anilinfärgerna började
användas, fans för högrödt, körsbärsrödt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
