Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det praktiska förfarandet vid färgningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rosenrödt och dess schatteringar intet så klart och
lysande färgämne som safflor. Vid färgning löses
kartaminet i alkalilut, och färgämnet bindes vid
tråden med vinsyra o. d. Nu mera har det helt och
hållet utträngts af fuksinet, azaleinet, magentarödt,
roseinet och anilingruppens öfriga tjärfärger.
Tjärfärgerna fästa sig utan betning på tyg,
i synnerhet siden, till och med om de äro lösta
endast i vatten; till bomull använder man på ett och
annat ställe betor, såsom garfsyra, lim, ägghvita,
stärkelse och kasein. Endast anilinviolett fordrar
lösning i ägghvita och lösningens blandning med vatten
och vinsyra. Fuksinet är af alla röda sidenfärger
den vackraste, men, ty värr, mycket ömtåligt för
solen. Orselj lemnade förr det vackraste violett för
siden-färgning; men äfven han är, såsom substantiv
färg, mycket obeständig. Bre-silj a användes
mest i bomullsfärgning för att framställa rosa,
karmosin och ama-rant, hvilka färger dock alla
äro ovaraktiga. Den i lut kokta bomullen genomgår
alunbad, grundas med orleana och galleras. Betningen
sker med tennklorid, hvarpå ett dubbelt bresiljebad
i medelmåttig temperatur afslutar utfällningen. Med
kräpp färgas bomull på två sätt. Det ena, hvilket
äfven är användbart för linne, lemnar en mindre
vacker röd färg. Man betar då med alun och ättiksyrad
lerjord, hvarpå följer rödbadet. Det andra sättet
vid bomullsfärgning med kräpp ger det berömda
turkiskt rödt (äfven kalladt adrianopelrödt eller
merinorödt), hvars framställning bildar en särskild
gren af färgkonsten.
Man sväfvade länge i okunnighet om sättet för
framställningen af den djupa röda färgen på vissa
bomullsgarn, som företrädesvis erhöllos från le-vanten
och derför fingo namn af turkiskt-rödt-garn. Le
vanten är dock ej det egentliga hemlandet för denna
färgning, som leder sitt ursprung från Främre Indien,
der på Malabar- och Koromandelkusterna chayaverroten
(af olden-landia umbellata) användes dertill. Från
Indien kom konsten till Persien, Armenien, Syrien
och Turkiet. Ar 1747 införskrefvos grekiska färgare
till en fabrik i Eouen, och med deras biträde anlades
två färgerier för turkiskt rödt, hvarpå 1756 följde
ett tredje, anlagdt af en fransman, som vistats
i Turkiet. Franska regeringen understödde den nya
industrin, och den berömde kemisten Chaptal utarbetade
en noggrann handbok till ledning vid färgning af
turkiskt rödt. I England uppstod det första färgeriet
af detta slag i Glasgow 1790. Köchlin i Miihlhausen
var den förste, som (1810) lärde konsten att färga
bomullstygen i stället för garnet. I Tyskland är det
i synnerhet i städerna Barmen och Elberfeld samt
trakten deromkring, som färgning af turkiskt rödt
bedrifves i stor skala.
De olika handgreppen dervid äro mera invecklade
än någon annan far-gerigrens. Utmärkande
derför är garnets behandling med feta oljor
före betningen. Garnets förberedande behandling
sönderfaller i 6 operationer: 1) dess sköljning
och urkokning med potaska; 2) gödselbad af bomolja,
potaska, får-spillning och vatten; detta upprepas
två gånger, och garnet torkas mellan hvarje gång; 3)
oljbad, såsom förut, utan gödsel; dess förnyande 6-7
gånger samt torkning; 4) blötning i utspädd potasklut
och ännu en tvättning i flod->vatten; 5) gallering
(behandling med afkok af sumak och galläple);
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
