Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det praktiska förfarandet vid färgningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
6) alunbetning med lösning af jernfritt alun, tillsatt
med potaska och krita. Derpå följer sköljning och
slutligen sjelfva utfärgningsarbetet: 7) krappfärgning
i rödbadet; 8) sköljning af det krappfärgade garnet
samt dess kokning med svart såpa och potaska i
aviveringskitteln; 9) sköning eller rosering genom
kokning med oljtvål och tennsalt, hvilket i nödfall
förnyas. Tygfärgning tillgår ungefär på samma sätt;
styckena måste dock först befrias från appretyr. Tyget
utlägges till torkning på blekbacken.
Gulfärgning af ylle sker vanligtvis med vau
i vaubad efter förutgången kokning med alun och
vinsten. Med quercitron och pikrinsyra kan ylle äfven
färgas; det sistnämda ämnet är i alla händelser det
för sidenfärgning vigtigaste och meddelar silket
en egendomligt fin, klart halmgul färg. Bad af
renad pikrinsyra användes utan beta. Äfven vau ger
silke en vacker, äkta gul färg, som genom en liten
tillsats ur indigokypen stöter i grönt eller genom
blandning med orleana blir guldgul. Orleana ger
rödgula och orangefärgade skiftningar; hon kokas
med potaska, och den med vatten utspädda lösningen
begagnas som bad. Dessutom färgar man med gurkmeja,
gulholts, quercitron, avignonkorn, kromsyrad blyoxid
och kromsyrad zinkoxid. Rostgult framställes
med jernoxidhydrat. Liknande färger erhållas på
bomull med garfsyrehaltiga ämnen, såsom knopper,
sumak, garfvarbark o. s. v. Till den så kallade
nan-kingsfärgen tages babla eller de garfsyrehaltiga
frukthylsorna af det östasiatiska trädet mimosa
cineraria, som äfven växer vid Senegal. De förr
omtyckta så kallade engelska skinnen af brunaktigt
blekröd färg voro likaledes färgade med detta ämne.
Svartfärgning hör till de svåraste uppgifterna inom
färgkonsten, emedan högst få ändamålsenliga svarta
färgstofter finnas. Den svarta färg, som anbringas
på garn eller tyg, är derför aldrig verkligt svart,
utan blott en derintill så nära som möjligt gränsande
färg. Denna senare framställes genom blandning af
åtskilliga ogenomskinliga färger eller genom kemiska
föreningar; ofta erfordras båda delarna. Det fins
inom färgeriet en mängd olika sorter svart. På
kläde är sedansvart den vackraste och finaste
hittills bekanta färgen; klädet grundas härvid i
indigokypen och föres derefter åtskilliga gånger i
ett bad af sumak, blåholts och jernvitriol. Blåholts
i stället för indigo ger oäkta svart. Andra svarta
klädesfärger äro viennesvart (från Vienne i
Frankrike), genèvesvart, tourssvart, seerosensvart
och neu-svart. Till framställning af alla dessa olika
skiftningar af den svarta färgen användes blåholts
jemte jernvitriol, vinsten, sumak o. s. v. Äfven silke
färgas med blåholts och jernbeta eller surt kromsyradt
kali (blåholtssvart, kromsvart), med garfsyrehaltiga
ämnen och jernbeta (den bästa, men också dyraste
färgen) och med svarta Svafvelmetaller, vanligtvis
svart svafvelqvicksilfver (metallsvart). Utan tvifvel
skola dock alla dessa färgämnen utträngas af det först
på senaste tiden i industrin inkomna anilinsvart. I
likhet med silke färgas äfven bomull svart. Blåsvart
erhålles med träsyrad jernbeta och blåholts, kolsvart
medelst gallering (neddoppning i galläpledekokt och
utfärgning i ett bad af jernbeta). På alldeles samma
sätt förfares med lin och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
